carroskamp.blogg.se

Samma dygn som jag opererades gjordes det ytterligare en magnetröntgen och ännu en dos kontrast sprutades in i min kropp. Detta för att de skulle kunna se om de hade fått bort allting efter operationen… eller inte. Just då tänkte jag inte mycket på varför, men efter ett par dagar så började jag att tänka mer på det. Speciellt när det var ett stort avgörande för kommande eventuella behandlingar.  Så många olika undersökningar, mediciner och sprutor på så kort tid, nödvändigt ont. Inte konstigt att kroppen tar stryk, ännu mera stryk. Dagarna efter operationen var tunga, väldigt lite sömn, huvudvärk efter operationen, kroppen var totalt mörbultad, den var helt tömd på styrka och energi. Jag orkade knappt gå upp ur sängen för att gå en meter till toaletten. Jag fick ju inte heller vara upp och gå pga. operationen, men som sagt det kunde jag inte heller. Jag orkade inte ens lyfta Oliver och det fick mitt hjärta att gå i tusen bitar. Jag ville ju inget hellre, leka, busa och mysa med honom! Jag vet att jag tänkte ”Hur ska detta gå? Hur ska jag kunna ta hand om Oliver? Hur ska vi orka? När ska jag orka igen?” Jag trodde att jag skulle vara piggare och att jag skulle återhämta mig fortare än vad jag gjorde. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur resan tillbaka skulle bli, så lång och många gånger kändes det som om jag aldrig skulle bli bättre. Det var svårt att se ljuset i tunneln så att säga.

Dagarna på neuroavd var som sagt långa och jag ville bara hem, men jag var ju tvungen att vara kvar för observation mm och det förstår jag. Men jag längtade ju bara hem, hem!

Läkarna informerade oss ytterligare en gång om operationen och vi fick även veta att provsvaren skulle ta ca 10 dagar, provsvaren skulle vi få i Eskilstuna på Mälarsjukhuset.  Det var två stora frågor, hade de fått bort allt och var tumören elakartad eller inte. Det var vi tvungna att vänta på, och det var nästa hemska, fruktansvärda steg i allt som vi var tvungna att vänta på. Ytterligare en sak som vi inte kunde påverka, bara vänta och se och hoppas på det bästa. Vi var positiva och jag kände ju själv att det här kommer att bli bra, jag överlevde operationen, läkarna är positiva och det fick oss att känna oss positiva inför provsvaren och framtiden.

Dagarna såg i princip likadan ut, mediciner dygnet runt, frukost-lunch-middag, titta lite på TV, mysa med Oliver, VILA, ligga i sängen, gå runt lite på avdelningen. Jag fick ju inte lämna avdelningen och det fick mig att känna mig inspärrad. Jag ville UT, se någonting annat än rummet och avdelningen med alla andra patienter, men på läkarnas order så var jag ju bara tvungen att stanna. Jag förstår självklart varför, det fanns ju fortfarande risker pga. operationen som t.ex. blödningar. Men efter ca 5 dagar efter operationen fick jag lämna avdelningen på några villkor, jag var tvungen att sitta i en rullstol, ta det lugnt och om jag kände minsta lilla så var jag tvungen att komma tillbaka upp till avdelningen direkt.  Jag, Oliver, Johan och min bror Andreas lämnade avdelningen och jag vet att jag bara log, låter kanske fånigt, men jag fick tillbaka lite av känslan av livet, att gör någonting ”vanligt” som att köpa en tidning själv. Det var skönt att komma utanför rummet och avdelningen, att kunna andas lite. Vi fikade lite på sjukhusets café och efter ca 40 minuter åkte vi tillbaka upp till avdelningen. Dem 40 minuterna var underbara, slippa se rummets väggar för en stund.

När jag var inlagd i Uppsala valde jag att säga nej till besök av vänner. Det var så många som ville komma, men jag orkade inte. Det var så mycket att ta in och bearbeta och förstå vad som hade skett och vad som hände. Jag valde väldigt snabbt i allt detta att jag bara skulle göra det som jag kände att jag orkade med och ville. Jag svarade i telefonen ibland och samma sak med SMS, jag sa till alla att ”Ni får gärna höra av er, det blir jag bara glad över, men jag kan inte lova att jag svarar.” Jag ville träffa alla, men ändå inte. Jag är så glad och berörd över alla som har stöttat mig och min familj! Det gav och ger oss styrka! Jag valde att ha min familj där, Johan, Oliver, Andreas mina föräldrar och Johans familj. Vi kom varandra nära, min sjukdom förde oss närmare varandra, tillsammans blev vi starkare och fanns där för varandra. Det var en otrolig känsla och så mycket värme och kärlek! Jag hade aldrig klarat allting utan er!

Den 27/8 fick vi veta att jag skulle få åka tillbaka till Mälarsjukhuset dagen därpå, till Viktoriaenheten. Hur länge jag skulle behöva vara där var det ingen som visste. Det kändes skönt att komma ”hem” till Eskilstuna, ytterligare ett steg framåt, ett steg närmare hem!

Ambulanstransporten till Viktoriaenheten gick bra, inte som förra transporten. Jag fick ett bra mottagande på Viktoriaenheten och mitt första intryck var att det såg väldigt trevligt ut för att vara en sjukhusavdelning! Min familj kom en stund efter mig, otäckt men ändå skönt att få lite egen tid. Jag låg och vilade och lyssnade på radion när dem kom in på mitt rum. Alltid lika underbart att se Oliver, hans fina leende, Oliver fick mig alltid att le, att må bättre och att känna att det finns en framtid, en ljus framtid!

Tiden på Uppsala var, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det eller ens hitta rätt ord... förjävligt, vidrigt, ledsamt, skit, ”detvärstasomjagharvaritmedomihelamittliv”… det finns inga ”bra” eller ”rätta” ord för hur det var för oss alla. Det räddade livet på mig, men som sagt vem ska behöva gå igenom någonting som detta?! INGEN ska behöva gå igenom detta!