En dag som jag bara vill trycka på delete...

Idag har varit en tung dag, det är ju verkligen en bergodalbana från helvetet! Upp och ner. Det har varit tunga dagar sedan i söndags kväll. Jag är otroligt trött, slut i kroppen samt huvudvärk...inge vidare! Jag var ute och gick lite idag och hoppades att lite friskluft skulle hjälpa, men tyvärr inte. Hoppas att jag känner mig piggare imorgon! Det ska jag göra, orkar inte känna mig sjuk, är så trött på det! Längtar till den dagen som jag känner mig frisk, att jag klarar av allting som jag gjorde innan jag fick cancer. Men för att hjälpa mig själv ännu mer på traven så har jag bestämt mig för att börja träna igen, lite smått iallafall. Så imorgon har jag tänkt att gå till gymmet, får se vad jag orkar göra, (var ju snart 6 månader sedan jag tränade) jag har ju bara gått promenader. Men som sagt, hitta tillbaka och träning har ju alltid varit en stor del av mitt liv! Har ju spelat ishockey sen jag var 6, samt spelat fotboll, så aktiv har jag ju verkligen varit. Att göra saker för sin egen skull är ju verkligen viktigt, för min del är träning ett viktigt redskap för att jag ska känna mig mer som mig själv. Jag har alltid mått bra av att träna och vara aktiv, så det är ju ett steg i rätt riktning! Men jag vet att jag får ta bebissteg, känna mig fram hur mycket kroppen orkar. Nu ska jag ta och sova så att denna dag "försvinner" och att jag då vaknar upp till en underbar torsdag!:)

Johans tankar och funderingar om dagen som fick vår värld att rasa

Mina tankar & funderingar 

 

Jag vet inte var jag ska börja egentligen men jag ska göra ett försök att skriva ihop mina tankar och funderingar som partner till Caroline. 

 

Allt som var så underbart med att vi äntligen skulle spendera slutet av sommaren med semester förstördes av att Carro låg i migrän (anfall) varje morgon den vecka som vi åkte in. Varje morgon startades med att jag och Oliver gick upp själva och åt frukost och lekte. Carro kom så småningom upp men dagarna blev mest att fördriva tiden utan speciell mycket njutning. Mina tankar nu i efterhand är oftast om hur fan Carro ens orkade stå på benen men en tumör stort som ett ägg i huvudet. 

 

Torsdagen den 16 augusti 2012 kommer alltid finnas kvar i mitt minne som en av dem värsta dagarna i mitt liv. Dagen då det kändes som att någon kapade av mina ben och allt skulle förändras. 

 

Dagen på akuten var lång och jobbig, Carro låg på en brits hela dagen med en filt över huvudet för att hon inte orkade ha något ljus mot ögonen och dropp med mediciner (som inte hjälpte) mot illamående och huvudvärk. Jag själv satt bredvid och försökte prata och få tiden att gå, tyvärr kändes det om att tiden aldrig gått långsammare. Efter 7 timmar på akutmottagningen med undersökningar och röntgen kom läkaren in och meddelade att röntgen som Carro gjort tidigare visade en förändring i vänster hjärnhalva och Akademiska sjukhuset i Uppsala var informerade om situationen och deras experter skulle bedöma vart Carro skulle få bästa vård. 

 

Mina känslor och tankar just då är något som jag aldrig upplevt tidigare, hela min värld vändes upp och ned. Min första tanke var att hon har cancer och kommer dö. Jag kommer få uppfostra vår son ensam, mina tankar flög iväg till det otänkbara och hemskaste som kunde hända. Jag kramar om Carro direkt och säger att allt kommer bli bra, att vi är starka och alla klyschor som man kan tänkas. Tror dock att Carro tog informationen bättre än mig och för första gången på hela dagen var hon som vanligt för en stund och hon sa att vi klarar allt. En sak jag lärt mig under denna tid är att dem klassiska klyschorna håller en stark många gånger, det är inga klyschor. Vi är starka tillsammans och allt kommer bli bra, men det kommer ta tid och energi. Vissa dagar är tuffare än andra men dem tankarna som flög i mitt huvud under den korta tiden finns inte kvar längre. Det finns bara tankar som är positiva och glada som gör att detta hinder ska klaras av. 

 

Efter informationen flyttades Carro upp till strokeavd i väntan på beslut om vidare behandling. Beslutet om att Carro skulle till Uppsala kom snabbt och jag åkte hem för att byta plats med Carros mamma som hade varit barnvakt hela dagen. Oliver var fyra månader vid tidpunkten sov när jag kom hem.  Jag skulle gå och laga mat men kom inte ens ut ur sovrummet innan tårarna strömmade. Jag gråter inte ofta och kommer inte ihåg om jag någonsin gråtit som jag gjorde då. Allt släpptes ut. Såklart vaknade han av att jag grät, från det ögonblicket var jag tillbaka i verkligheten. Verkligheten som nu innebar att Carro var på väg i akutambulanstransport till Uppsala och jag var hemma med Oliver.

En mardröm som tyvärr var sann.  

 

//Johan