Livet går vidare, tiden går framåt

Idag är det exakt en vecka sedan bilolyckan. Det känns som om tiden har stått stilla, men ändå går det framåt. Dag efter dag, timme efter timme, minut efter minut, sekund efter sekund. Tiden går framåt oavsett vad som händer och sker. Vare sig man vill eller inte. Tiden går framåt. Tiden står inte still, trots att det känns så.

Jag är så tacksam för varje dag som går. För varje dag som jag får leva med min familj och mina nära och kära. Tacksamhet att vi alla lever. Jag är så glad över änglarna som måste ha vakat över oss alla, änglavakt. För det var inte vår tur. Jag är inte troende, men något eller någon höll en vakande hand över oss. Tacksamhet. När inte ens en fruktansvärd bilolycka kan lyckas skada mig eller ännu värre...känner jag ännu mera styrka, en ännu större kraft och vilja till att förgöra cancern.

För trots bilolyckan, cancern och all skit med den så lever jag. Lever. Jag kommer att kämpa mot cancern, jag är en kämpe och jag kommer att vinna kampen.

"Cancer, du har ingen aning om vem du har gett dig in med i ringen! Detta är en kamp, en fight som du aldrig kommer att vinna. Det är jag som kommer att spöa dig. Slå dig sönder och samman. Slå dig tills du inte kan resa dig upp. Slå dig tills det inte finns någonting kvar av dig. Det är jag som kommer att stå kvar, som vinnare! Jag!"

Döden nära, igen

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Mer kaos. Ännu mer död. Ännu mer katastrof. Det kunde ha slutat med fem begravningar.

Jag får rysningar på hela kroppen av bara tanken. Hela familjen var med, Johan, Oliver, min mamma, min bror och jag. I söndags förmiddag gjorde vi oss redo för stranden, sol, bad och avkoppling. Det blev inte så, inte alls. Vi kom aldrig fram. Mörkret kom igen, döden var så nära, så nära.

På vägen ut till stranden händer det som bara inte får hända. Det som inte ska hända. Vi blir påkörda av en annan bilist. Han struntade i stoppskylten, han bara körde, rakt ut, rakt framför oss, rakt in i oss. Vi flög, ut över diket, kraschade ut på åkern. Vi trodde vi skulle volta runt med bilen, men som tur var så gjorde vi aldrig det. Jag har aldrig varit med om någonting liknande. Allt gick så snabbt, men ändå i slowmotion. Det kändes som om tiden stod stilla. Livet passerade, jag såg livet och dess slut. Jag hann tänka, "Nu dör vi, nu dör vi!"

Kaos. Skrik. Skräck. Rädsla. Smärta. Tårar. Chock. Skakningar. Brandkåren. Ambulansen. Polisen. Kaos.

Vi kunde ta oss ur bilen. Jag sprang runt bilen och tog ur Oliver. Vår älskade Oliver, livrädd, skräckslagen, men välbehållen! Tack gode gud för det!! Vi klarade oss allihopa med lindrigare skador, vi lever, allihop. Vi lever! Jag är så tacksam för att vi lever!

Änglavakt, det hade vi verkligen. Det har alla sagt också. Jag är tacksam för att vi lever. Vi har tillräckligt med kaos. Det här var verkligen det sista som vi behövde gå igenom också. FÖR MYCKET att hantera!

Många tankar har detta självklart väckt. Många känslor. Vad har vi gjort? Vad är oddsen för att det ska hända oss? Varför? Vart finns rättvisan i det hela? När ska det ta slut? När har vi gått igenom tillräckligt? När? När får vi en paus? När kan vi få tid till återhämtning? När får vi tid till att leva utan all jäkla skit? När får vi tid till att bara rå om varandra, ta hand om varandra och njuta av livet? När? Det räcker nu, nu är det nog, nu är det bra, nu måste det bara vända!

Varifrån kommer styrkan?

Dimman tätnar, ljuset blir mindre och mindre, när det är som mörkast...vad gör man då? Vad är det som får en att fortsätta kämpa? Vad är det som gör att man orkar? Varifrån får man all sin styrka, kraft och energi ifrån? Trots att man egentligen inte har någonting. Kroppen skriker av smärta, huvudet är så tungt. Kroppen, nedbruten och skadad. Kroppen vill bara ligga, inte ens det ibland, huden ömmar, musklerna förtinar fort, kroppens förändring är stor och kraftfull. Det är en prövning för kroppen, fysiskt och psykiskt. Kroppen behöver tid att läka, tid som jag vill göra annat med, är trött på att vila. Jag vill leva här och nu! Men en dag i taget som läkarna och alla i min omgivning säger, lättare sagt än gjort. Men jag hoppas jag att den dagen inte är långt borta.
 
Varifrån jag får alla min kraft och styrka ifrån? Utan min älskade familj, Johan och Oliver, mina nära och kära, mina vänner och även alla ni som läser och lämnar underbara och fina kommentarer här på bloggen ger mig kraften, styrkan och energin att fortsätta kampen! Jag vill verkligen tacka ALLA som finns för mig och min familj, på alla sätt och vis. Det är kärlek och det gör mig stolt att vi tänker på varandra, stöttar varandra, oavsett om vi känner varandra eller inte. Det är stort! Så tack igen, alla, ni är för underbara! <3