Två år av kamp

Jag har inte skrivit på flera månader, av flera anledningar. Men alla anledningar handlar om mig. Det var en otrolig lättnad att få ännu ett bra besked, men jag kunde inte sluta gråta eller känna någon glädje. Jag ville se framåt. Jag ville känna lycka, glädje, hopp och tro. Jag ville så mycket. Jag ville vara den person som jag var innan allt hände. Jag kände inte igen mig själv. Jag visste inte vem jag var längre. Det var fruktansvärt att känna allting som jag inte ens kunde eller kan sätta ord på. Obeskrivligt. Men orden som jag nu kan erkänna och säga högt är depression och ångest. Det tog tid att erkänna för mig själv att jag behövde mer hjälp. Det var tufft och smärtsamt att behöva säga det till familjen, vännerna, läkarna och min kurator. Jag ville inte visa mig svag. Men nu vet jag att det inte är en svaghet att be om hjälp. För jag behövde verkligen mer hjälp än att "bara" prata om allt.

Antidepressivatabletter var det som jag skulle börja med. Det var det enda som kunde få mig att komma framåt sa min läkare och kurator. "Det handlar om hormoner etc etc som du själv inte kan fixa och det är bara för en kort period som du behöver äta dem" sa dem. Det trodde jag inte då. Min läkare sa att om några månader kommer du att säga "varför började jag inte tidigare?!". Visst, tänkte jag för mig själv. Hur ska några tabletter få mig att bli hel igen?! Men hon hade rätt. Nu förstår jag vad hon menar. Nu förstår jag varför jag antagligen skulle ha börjat mycket tidigare.

Men idag mår jag bättre. Jag har kommit en bit på vägen. Jag kan nu säga att jag börjar se min framtid igen. Den finns där. En dag i taget. Å våga be om hjälp. Det är styrka. 



1 Erika V:

skriven

Åh, vad härligt att se ett inlägg från Dig igen. Jag har tänkt på Dig. Jag förstår att du har haft det tufft. Och säkert är det så fortfarande. Men jag blir så glad när jag läser att det kanske ändå är ljusare nu än tidigare. Kram!

2 Emilia:

skriven

Kramar till dej från mig o min familj<3

3 birgitta:

skriven

Så fantastiskt att höra från dig. Så underbart så glad man blir. Det ska du veta. Verkligen. Så bra att du fått hjälp o mår bättre. Underbart att höra. Kramelikram

4 Birgitta:

skriven

Hej Carro Tack för att du skriver. Så glad man blir av ditt inlägg. Du har ju en fantastisk blogg. Så berörd man blir. Kärlek o styrka till dig.Kramar

5 anonym:

skriven

Såå himla skönt att se dina rader. Som man har funderat hur du har det. Det var ju så längesen du skrev. Hoppas allt fortsätter till det bättre. Håller tummarna. Sänder dig en stor kram

6 Anna-Karin:

skriven

Heja dig, Carro! Så härligt att läsa att du mår bättre! Har saknat dig och dina ord! Och du är så klok! Att våga be om hjälp är styrka som du säger, inte ett svaghetstecken!

Önskar dig en riktigt vacker och skön höst. Stor kram till dig från en du inte känner

7 Karin:

skriven

Jag hittade din blogg idag och har sträckläst om din resa. Vi känner inte varandra men du imponerar något enormt på mig med varje inlägg du skriver. Det måste vara hemskt påfrestande att leva i tremånadersintervall som du gör. Ändå uppvisar du en enorm styrka hela tiden. Vad bra att du får hjälp nu att läka mentalt också. Jag håller alla tummar och tår hårt för att den dumma dumma cancern ska fortsätta att hålla sig borta!

8 Malin :

skriven

Jag hittade din blogg idag för jag behövde läsa, tack för att du är så öppen. Så härligt att läsa att du känner hopp, fortsätt så!!
Min mamma, nyss 56 år fyllda har kämpat sen i januari 2013 och jag har kämpat vid hennes sida. Det är tufft, maktlösheten är obeskrivlig. Vi har dessutom fått veta nu i sommar att det är kört, men vi hoppas och önskar ändå.
Fortsätt kämpa!!!

9 anonym:

skriven

Hej Carro ! Har följt dig lite på avstånd kan man väl säga. Du bloggar nu mkt sällan. Och tänk vad man kan fundera mkt hur du har det. Såklart är det ju din vilja ork lust som avgör. MEN snälla ge oss ett livstecken vad som helst./ Med kärlek från en för dig okänd person.

10 Hanna:

skriven

Du är stark du!
Många kramar!

11 Anonym:

skriven

"Det är ingen svaghet att be om hjälp." Herregud sitter och snörvlar och har mig här och tycker mitt liv är skit. Vilken jäkla kämpe du är!!! Superwoman!!!

12 Claudia:

skriven

Grattis till ett bra besked! Jag vet att det inte hjälper mycket, men jag håller tummarna för dig! :)
Jag skriver en debattartikel för Strålbehandling och tänkte uppsöka folk med erfarenheter.
Blev/blir du strålbehandlad? Hjälper det? Hur mår man efteråt? Vad skulle kunna vara nackdelarna med strålbehandling enligt dina erfarenheter? Fick du välja om du ville bli behandlad med strålning?

Detta är ett skolarbete, och jag tar tacksamt emot även andra tankar!
Claudia, klass 9

13 Anonym:

skriven

Bäste signaturen, Claudia!

Allt behandling är bra - om man har cancer! MEN den här bloggen, kommer att dö på samma sätt som en cancer patient.. Sakta, sakta.. Uppäten av sig själv! Inte ens en koboltkanon (så heter strålnings instrumentet) - kan rädda den här bloggen! Hälsa dina klass kamrater.. Jävla stolle!

14 alexander:

skriven

https://www.youtube.com/watch?v=hmYNLNF7NBw så alla vet cannabisolja botar cancer.. sök på youtube cure cancer

15 Anonym:

skriven


Cannabisolja kan säkert gör många bra saker! Både för den med, eller utan cancer.. Men det gäller väl både vanlig krök o kokain?

16 Elin:

skriven

Kämpa på! Just nu handpärlar jag BOOBS armband där 40% utav intäkterna går till bröstcancerfondens forskning. Tillsammans är vi starka! Kram

Kommentera här: