Det syns inte. Du kan inte se.

Det syns inte. Du kan inte se det. Ingen kan se det. Det syns inte. Men det finns. Inom mig. Det är ett mörker inom mig som kväver mig. Jag känner mig kvävd. Kvävd av alla känslor och tankar. Jag måste bearbeta allt. Tiden är inne. Jag bara måste. Jag har ju fixat allting annat. Varför är det så mycket värre nu? Jo för att jag tyckte att det var enklare att ha någonting konkret, det fanns en plan. Tex nu ska du opereras, nu ska du genomgå strålbehandling varje dag i nästan 2 månader...Det fanns en plan. Hur jävla jobbigt och fruktansvärt det var så fanns det en plan. Men nu ska jag "komma tillbaka". Nu ska jag bearbeta. Se framåt. Jag har ställt frågan till mig själv, min omgivning, min läkare och min kurator, "Var börjar jag? Hur börjar jag? Hur gör jag?" 

Mitt liv just nu är uppdelat i 3 månaders intervaller. Var 3:e månad är det kontroll, magnetröntgen med kontrast och provtagningar. Det är jättebra att ha täta kontroller. Men allt har en baksida. Varje gång det är dags och jag får kallelsen och väntan inför läkarbesöket så kommer ALLTING tilllbaka. Flashback. Och ingen trevlig sådan. Det är inte lätt att leva med cancer. Det är inte lätt att acceptera att just jag drog den nitlotten. Varför? Det kommer jag aldrig få veta. Jag vet bara att jag måste lära mig att leva med cancer. Försöka att acceptera allt som varit och allt som komma skall. Acceptera. Acceptera. Acceptera. Lättare sagt än gjort. Men jag gör mitt bästa.
1 Maria :

skriven

Hej Carro! Har läst din blogg ett tag nu men aldrig kommenterat.. Men idag kan jag inte låta bli, känner precis som du. I onsdags, för en vecka sedan gjorde jag en PET-röntgen för att få svar om min cancer(diffus storcellig B-cells lymfom) hade försvunnit el var kvar. Dagen efter ringer min läkare o säger att det inte finns ngn aktivitet kvar i tumören och inte heller ngn spridning..JIPPI..eller?? Alla blev glada, vänner grät, kom med blommor, skålade o höll tal till mig på en fest ngr dagar efter mm mm Men jag kan inte känna ngn glädje.. Som du säger så var det lättare på något vis när det fanns en plan, nu ska jag klara mig "själv" och försöka hitta till aka till livet.. Men hur? Känns som jag kommer dela upp mitt liv i 3 månaders intervaller..efter nästa återbesök kanske jag kan glädjas..eller efter nästa..eller nästa..
Många styrkekramar till dig!
Kram Maria

Svar: Förstår dig precis! Man kommer i otakt med alla andra. Klart att man är lättad, men som sagt när det är kaos inom en är det svårt att känna den glädjen. Glädjen finns inte, inte än iaf. Vi får tänka att vi inte är ensamma, vi är tyvärr många som går igenom samma sak. Tillsammans fixar vi det här! Hoppas verkligen att dina nära och kära försöker att respektera dina känslor och allt du går igenom! Styrkekramar till dig!!❤️ #fuckcancer
Carro

2 Maria Larsson :

skriven

Carro, det känns lite som att det inte är min sak att skriva någonting... förutom uppmuntrande saker och andra upprepade klyschor.
Men jag vill, jag vill försöka se det från din synvinkel vilket är någotsånär omöjligt,,, men jag försöker..
Om jag flyger ut ut mitt eget medvetande och endast tänker på oss alla som en stor grupp människor som är på denna planet just nu i livet..
Utan att se det från hur JAG ser det, jag leker att jag är en utomjordisk betraktare,, då ser jag det som att du nu ska försöka glömma hotet, men inte så mycket så att du slutar arbeta emot att cancern kan komma tillbaka, vilket är svårt, en balansgång.
Att arbeta emot hotet innebär i min fantasi att du stärker din kropp, med vitaminer, mineraler, fysiskt träning/aktivitet, blir så stark du bara kan i kroppen först.
Sen att du lever livet så som du vill att det ska vara.
Söka inom dig själv för att på djupet ta reda på små som stora saker som gör dig lycklig.
Planen ska inte bara vara att överleva utan att också leva..
Leva ska du göra nu.
Första etappen klarad, du har tid.
Fyll tiden med meningsfulla saker.
Någonstans och någon gång kommer du att hitta det, och det kommer att bli bra, jag skriver inte detta för att det för mig är enkelt, jag förstår av dina inlägg att inget är enkelt och det är fanimej inte det. Livet är inte enkelt, varken att överleva eller att leva.
Men du kommer greja det.
Jag tänker på dig och jag försöker alltid att skicka dig allt gott som jag har inom mig och allt gott som finns runt omkring oss överallt.

Jag tar mig friheten att skriva så här till sig just eftersom du har en blogg där du skriver ned dina tankar, den är ett externt forum med tillgång till ditt inre och varje gång jag läser något av det du skriver så känner jag mig tilltalad och vill skriva tillbaka till dig.

Jag själv har en liten svår tid, inget jämfört med vad du gått och går igenom, men när jag multiplicerar min svåra tid med 2500 så känner jag åtminstone igen vissa drag av förvirring och även hopplöshet i det du skriver..

Carro, jag önskar dig allt det bästa, jag önskar dig insikt, ro, lycka och allt annat bra här i livet och jag är säker att du kommer att nå dit.
Vägen är rätt snårig, men bara du lägger mycket, oförskämt mycket tid på dig själv och gräver djupt inom dig så kommer du att hitta svar och lösningar på det mesta.
Hotet kommer att finnas en lång tid fram över, det gör det faktiskt för oss alla, den stora skillnaden är att du vet om hotet och vad det kan göra med dig, medans vi andra lever som att inga hot alls finns runt hörnet!
Men detta hot skall knappast ta ifrån dig nutiden, dvs livet!
Lev nu, gör dina kontroller men arbeta för att din kropp skall ha de bästa förutsättningar för att kunna jaga bort cancern för alltid!!

Ta hand OM DIG! Även de stunder då du inte vill lämna bort din son för att du vill vara hans mamma och göra det alla mammor ska och bör göra så gör du honom en stor tjänst! Han vill ha sin mamma frisk och levandes, gör allt du kan för DIG nu.

Det kommer att bli bättre, vårda dig själv, ta hand om dig själv så som du skulle tagit hand om en nära vän, det är inte tid att vara stark för andra nu, bara Du som ska stå på schemat.

Massa kramar, massa skärmade energi från mig till dig.
Maria

3 Maria Larsson :

skriven

Carro, det känns lite som att det inte är min sak att skriva någonting... förutom uppmuntrande saker och andra upprepade klyschor.
Men jag vill, jag vill försöka se det från din synvinkel vilket är någotsånär omöjligt,,, men jag försöker..
Om jag flyger ut ut mitt eget medvetande och endast tänker på oss alla som en stor grupp människor som är på denna planet just nu i livet..
Utan att se det från hur JAG ser det, jag leker att jag är en utomjordisk betraktare,, då ser jag det som att du nu ska försöka glömma hotet, men inte så mycket så att du slutar arbeta emot att cancern kan komma tillbaka, vilket är svårt, en balansgång.
Att arbeta emot hotet innebär i min fantasi att du stärker din kropp, med vitaminer, mineraler, fysiskt träning/aktivitet, blir så stark du bara kan i kroppen först.
Sen att du lever livet så som du vill att det ska vara.
Söka inom dig själv för att på djupet ta reda på små som stora saker som gör dig lycklig.
Planen ska inte bara vara att överleva utan att också leva..
Leva ska du göra nu.
Första etappen klarad, du har tid.
Fyll tiden med meningsfulla saker.
Någonstans och någon gång kommer du att hitta det, och det kommer att bli bra, jag skriver inte detta för att det för mig är enkelt, jag förstår av dina inlägg att inget är enkelt och det är fanimej inte det. Livet är inte enkelt, varken att överleva eller att leva.
Men du kommer greja det.
Jag tänker på dig och jag försöker alltid att skicka dig allt gott som jag har inom mig och allt gott som finns runt omkring oss överallt.

Jag tar mig friheten att skriva så här till sig just eftersom du har en blogg där du skriver ned dina tankar, den är ett externt forum med tillgång till ditt inre och varje gång jag läser något av det du skriver så känner jag mig tilltalad och vill skriva tillbaka till dig.

Jag själv har en liten svår tid, inget jämfört med vad du gått och går igenom, men när jag multiplicerar min svåra tid med 2500 så känner jag åtminstone igen vissa drag av förvirring och även hopplöshet i det du skriver..

Carro, jag önskar dig allt det bästa, jag önskar dig insikt, ro, lycka och allt annat bra här i livet och jag är säker att du kommer att nå dit.
Vägen är rätt snårig, men bara du lägger mycket, oförskämt mycket tid på dig själv och gräver djupt inom dig så kommer du att hitta svar och lösningar på det mesta.
Hotet kommer att finnas en lång tid fram över, det gör det faktiskt för oss alla, den stora skillnaden är att du vet om hotet och vad det kan göra med dig, medans vi andra lever som att inga hot alls finns runt hörnet!
Men detta hot skall knappast ta ifrån dig nutiden, dvs livet!
Lev nu, gör dina kontroller men arbeta för att din kropp skall ha de bästa förutsättningar för att kunna jaga bort cancern för alltid!!

Ta hand OM DIG! Även de stunder då du inte vill lämna bort din son för att du vill vara hans mamma och göra det alla mammor ska och bör göra så gör du honom en stor tjänst! Han vill ha sin mamma frisk och levandes, gör allt du kan för DIG nu.

Det kommer att bli bättre, vårda dig själv, ta hand om dig själv så som du skulle tagit hand om en nära vän, det är inte tid att vara stark för andra nu, bara Du som ska stå på schemat.

Massa kramar, massa skärmade energi från mig till dig.
Maria

4 Maria Larsson :

skriven

Carro, det känns lite som att det inte är min sak att skriva någonting... förutom uppmuntrande saker och andra upprepade klyschor.
Men jag vill, jag vill försöka se det från din synvinkel vilket är någotsånär omöjligt,,, men jag försöker..
Om jag flyger ut ut mitt eget medvetande och endast tänker på oss alla som en stor grupp människor som är på denna planet just nu i livet..
Utan att se det från hur JAG ser det, jag leker att jag är en utomjordisk betraktare,, då ser jag det som att du nu ska försöka glömma hotet, men inte så mycket så att du slutar arbeta emot att cancern kan komma tillbaka, vilket är svårt, en balansgång.
Att arbeta emot hotet innebär i min fantasi att du stärker din kropp, med vitaminer, mineraler, fysiskt träning/aktivitet, blir så stark du bara kan i kroppen först.
Sen att du lever livet så som du vill att det ska vara.
Söka inom dig själv för att på djupet ta reda på små som stora saker som gör dig lycklig.
Planen ska inte bara vara att överleva utan att också leva..
Leva ska du göra nu.
Första etappen klarad, du har tid.
Fyll tiden med meningsfulla saker.
Någonstans och någon gång kommer du att hitta det, och det kommer att bli bra, jag skriver inte detta för att det för mig är enkelt, jag förstår av dina inlägg att inget är enkelt och det är fanimej inte det. Livet är inte enkelt, varken att överleva eller att leva.
Men du kommer greja det.
Jag tänker på dig och jag försöker alltid att skicka dig allt gott som jag har inom mig och allt gott som finns runt omkring oss överallt.

Jag tar mig friheten att skriva så här till sig just eftersom du har en blogg där du skriver ned dina tankar, den är ett externt forum med tillgång till ditt inre och varje gång jag läser något av det du skriver så känner jag mig tilltalad och vill skriva tillbaka till dig.

Jag själv har en liten svår tid, inget jämfört med vad du gått och går igenom, men när jag multiplicerar min svåra tid med 2500 så känner jag åtminstone igen vissa drag av förvirring och även hopplöshet i det du skriver..

Carro, jag önskar dig allt det bästa, jag önskar dig insikt, ro, lycka och allt annat bra här i livet och jag är säker att du kommer att nå dit.
Vägen är rätt snårig, men bara du lägger mycket, oförskämt mycket tid på dig själv och gräver djupt inom dig så kommer du att hitta svar och lösningar på det mesta.
Hotet kommer att finnas en lång tid fram över, det gör det faktiskt för oss alla, den stora skillnaden är att du vet om hotet och vad det kan göra med dig, medans vi andra lever som att inga hot alls finns runt hörnet!
Men detta hot skall knappast ta ifrån dig nutiden, dvs livet!
Lev nu, gör dina kontroller men arbeta för att din kropp skall ha de bästa förutsättningar för att kunna jaga bort cancern för alltid!!

Ta hand OM DIG! Även de stunder då du inte vill lämna bort din son för att du vill vara hans mamma och göra det alla mammor ska och bör göra så gör du honom en stor tjänst! Han vill ha sin mamma frisk och levandes, gör allt du kan för DIG nu.

Det kommer att bli bättre, vårda dig själv, ta hand om dig själv så som du skulle tagit hand om en nära vän, det är inte tid att vara stark för andra nu, bara Du som ska stå på schemat.

Massa kramar, massa skärmade energi från mig till dig.
Maria

5 Maria Larsson :

skriven

Oj då, det där postades typ 100 ggr... Och det jag villa skriva i den sista meningen var STÄRKANDE energi, inte skärmande..

Kramar

6 Helene:

skriven

Har läst din blogg...den berör så pass mycket att jag ville skriva nått !!
Kämpa på...
...och KRAM.
/ Helene.

7 Lari:

skriven

Har kikat igenom din blogg lite och kan relatera till en hel del saker...
Nu har inte vi haft samma typ av cancer, men ändå, cancer är cancer och det är en hemsk sjukdom.
Varje dag blir man påmind om det på något sätt, men förhoppningsvis så kan man en vacker dag inte behöva påminnas om det VARJE dag iaf.
Kämpa på, det gör jag!

8 Katarina:

skriven

Åh, vad jag känner igen mig! Min sambo och jag var så oerhört vilsna när jag blev klar med min behandling. Vi ville ju att allt skulle bli som vanligt igen, men hur kan det någonsin bli det efter allt man gått genom? En dag i taget och med hjälp från familjerådgivningen och andra lyckades jag, och vi, få en vardag i livet igen. Det tar tid och låt det ta tid.Kram!

9 Maria:

skriven

Vill bara säga... Kämpa på.
Jag är fortfarande inne i allt. Jag vet vad som komma skall. Cellgifter nu, röntgen sen och sen cellgifter igen...
Jag blir aldrig av med mitt som det ser ut nu. Men jag kan ändå förstå känslan av ensamhet när man blir lämnad av sjukvården... Plötsligt står du skälv och ska klara av allt.. Känslorna tar över.
Finns det något jag kan göra för att underlätta så säg till.. Prata...
Du är inte ensam!
Massa styrka till dig och din familj.

10 Anonym:

skriven

KÄMPA!!! du klarar detta!!

11 Moa:

skriven

Jag vet exakt hur du känner, jag lovar.
För cirka ett år sedan gick jag igenom nästan samma sak som dig, fast då var inte Cancer inblandat.
Jag drabbades helt plötsligt av 24/7 migrän, vilket du hör på namnet vad det är. Jag hade/har alltså ont i huvudet 24 timmar om dygnet.
Men innan vi fick detta konstaterar så besökte jag sjukhuset cirka 4 gånger i veckan. Detta tar inte bara på en psykiskt, det kostade, det tog på mitt betyg då jag hade nästan 50% frånvaro i skolan, det förstörde mitt sociala liv, det drabbade min familj och mycket mer. Men visst, mitt liv var ett helvete. Den tiden är den värsta i hela mitt liv. Jag menar, 7 piller om dagen, kräkningar, blodprov, nålar över hela kroppen, huvudvärk ifrån helvete och mycket mer vad är det för liv för en 14 åring? Men en sak som får mig att fortfarande palla gå upp på morgonen är, jag blir starkare för varje dag och jag kommer bli en as bra människa när jag väl blir frisk!
Och jag vet att det är skit svårt att komma tillbaka, men ta det i din takt och tänk på hur jävla stark du är när du väl är tillbaka!
Och ja, min huvudvärk är inget att hemföra med dig, men jag vill bara att du ska veta, du är aldrig ensam!!
Kram på dig, du klarar detta för du är skit stark. Det är okej att känna.

Kommentera här: