Döden nära, igen

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Mer kaos. Ännu mer död. Ännu mer katastrof. Det kunde ha slutat med fem begravningar.

Jag får rysningar på hela kroppen av bara tanken. Hela familjen var med, Johan, Oliver, min mamma, min bror och jag. I söndags förmiddag gjorde vi oss redo för stranden, sol, bad och avkoppling. Det blev inte så, inte alls. Vi kom aldrig fram. Mörkret kom igen, döden var så nära, så nära.

På vägen ut till stranden händer det som bara inte får hända. Det som inte ska hända. Vi blir påkörda av en annan bilist. Han struntade i stoppskylten, han bara körde, rakt ut, rakt framför oss, rakt in i oss. Vi flög, ut över diket, kraschade ut på åkern. Vi trodde vi skulle volta runt med bilen, men som tur var så gjorde vi aldrig det. Jag har aldrig varit med om någonting liknande. Allt gick så snabbt, men ändå i slowmotion. Det kändes som om tiden stod stilla. Livet passerade, jag såg livet och dess slut. Jag hann tänka, "Nu dör vi, nu dör vi!"

Kaos. Skrik. Skräck. Rädsla. Smärta. Tårar. Chock. Skakningar. Brandkåren. Ambulansen. Polisen. Kaos.

Vi kunde ta oss ur bilen. Jag sprang runt bilen och tog ur Oliver. Vår älskade Oliver, livrädd, skräckslagen, men välbehållen! Tack gode gud för det!! Vi klarade oss allihopa med lindrigare skador, vi lever, allihop. Vi lever! Jag är så tacksam för att vi lever!

Änglavakt, det hade vi verkligen. Det har alla sagt också. Jag är tacksam för att vi lever. Vi har tillräckligt med kaos. Det här var verkligen det sista som vi behövde gå igenom också. FÖR MYCKET att hantera!

Många tankar har detta självklart väckt. Många känslor. Vad har vi gjort? Vad är oddsen för att det ska hända oss? Varför? Vart finns rättvisan i det hela? När ska det ta slut? När har vi gått igenom tillräckligt? När? När får vi en paus? När kan vi få tid till återhämtning? När får vi tid till att leva utan all jäkla skit? När får vi tid till att bara rå om varandra, ta hand om varandra och njuta av livet? När? Det räcker nu, nu är det nog, nu är det bra, nu måste det bara vända!

1 Eva:

skriven

Våra tankar är hos Er. Jag förstår Din frustration.
Hoppas allt elände tar slut för Er någon gång.
Kramar Eva o Leif

2 Annika:

skriven

Fy vad otäckt! Ni hade verkligen tur.

3 Maria:

skriven

Men NEEJJ!! Fy fan vad läskigt! Vad är det som händer??!
Jag håller med, nån djävla gång får det vara nog!
Jag är glad att ni är oskadda, men lite förbannad över att det drabbar er av alla... (Med det inte sagt att det ska hända någon överhuvudtaget,, men ändå, nån måtta får det väl fan vara!)

Här sitter jag här nere i Monaco med min egna lilla soppa och önskar att jag kunde följa dig på bloggen så mycket mer..
Jag vill alla fall att du ska veta att jag tänker på dig och din familj STÄNDIGT, försöker att skicka så mycket god energi som det bara går och samtidigt onda tankar till den jäkla cancern för att jaga iväg den!

Hoppas att ni tar er upp på benen igen snabbt och går vidare och rår om varandra, jag är med dig och finns alltid långt borta men ändå nära.

Massa tankar och kramar till dig.

4 Lena:

skriven

Kramar till er // Lena

5 Linda:

skriven

Men fy Carro! Vad fruktansvärt orättvist att ni skulle behöva råka ut för en sådan olycka mitt upp i allt annat men otroligt vilken änglavakt ni hade allihop och precis som du skrev i ditt inlägg ovanför; Det är inte din tid än att lämna denna värld, du kommer att besegra cancern! Du är en sån kämpe! Alla strykekramar i världen till dig och din familj! Kram Linda

6 OScar:

skriven

Helt sjukt!

Tycker det är så himla orättvist det ni råkar ut för. Nu får det vara nog!

Stor kram
/Oscar

7 Pia:

skriven

Håller med dig .
Ni har tillräckligt nu får det va bra.
Nu får någon annan ta lite skit i sitt liv.
Men man önskar inte andra något ont / hemskt.
Men man har nog med sin fucking cancer & allt som den ställer till i allas liv runt omkring en.

Kommentera här: