Döden nära, igen
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Mer kaos. Ännu mer död. Ännu mer katastrof. Det kunde ha slutat med fem begravningar.
Jag får rysningar på hela kroppen av bara tanken. Hela familjen var med, Johan, Oliver, min mamma, min bror och jag. I söndags förmiddag gjorde vi oss redo för stranden, sol, bad och avkoppling. Det blev inte så, inte alls. Vi kom aldrig fram. Mörkret kom igen, döden var så nära, så nära.
På vägen ut till stranden händer det som bara inte får hända. Det som inte ska hända. Vi blir påkörda av en annan bilist. Han struntade i stoppskylten, han bara körde, rakt ut, rakt framför oss, rakt in i oss. Vi flög, ut över diket, kraschade ut på åkern. Vi trodde vi skulle volta runt med bilen, men som tur var så gjorde vi aldrig det. Jag har aldrig varit med om någonting liknande. Allt gick så snabbt, men ändå i slowmotion. Det kändes som om tiden stod stilla. Livet passerade, jag såg livet och dess slut. Jag hann tänka, "Nu dör vi, nu dör vi!"
Kaos. Skrik. Skräck. Rädsla. Smärta. Tårar. Chock. Skakningar. Brandkåren. Ambulansen. Polisen. Kaos.
Vi kunde ta oss ur bilen. Jag sprang runt bilen och tog ur Oliver. Vår älskade Oliver, livrädd, skräckslagen, men välbehållen! Tack gode gud för det!! Vi klarade oss allihopa med lindrigare skador, vi lever, allihop. Vi lever! Jag är så tacksam för att vi lever!
Änglavakt, det hade vi verkligen. Det har alla sagt också. Jag är tacksam för att vi lever. Vi har tillräckligt med kaos. Det här var verkligen det sista som vi behövde gå igenom också. FÖR MYCKET att hantera!
Många tankar har detta självklart väckt. Många känslor. Vad har vi gjort? Vad är oddsen för att det ska hända oss? Varför? Vart finns rättvisan i det hela? När ska det ta slut? När har vi gått igenom tillräckligt? När? När får vi en paus? När kan vi få tid till återhämtning? När får vi tid till att leva utan all jäkla skit? När får vi tid till att bara rå om varandra, ta hand om varandra och njuta av livet? När? Det räcker nu, nu är det nog, nu är det bra, nu måste det bara vända!
skriven
Våra tankar är hos Er. Jag förstår Din frustration.
Hoppas allt elände tar slut för Er någon gång.
Kramar Eva o Leif