Jag har inte skrivit på flera månader, av flera anledningar. Men alla anledningar handlar om mig. Det var en otrolig lättnad att få ännu ett bra besked, men jag kunde inte sluta gråta eller känna någon glädje. Jag ville se framåt. Jag ville känna lycka, glädje, hopp och tro. Jag ville så mycket. Jag ville vara den person som jag var innan allt hände. Jag kände inte igen mig själv. Jag visste inte vem jag var längre. Det var fruktansvärt att känna allting som jag inte ens kunde eller kan sätta ord på. Obeskrivligt. Men orden som jag nu kan erkänna och säga högt är depression och ångest. Det tog tid att erkänna för mig själv att jag behövde mer hjälp. Det var tufft och smärtsamt att behöva säga det till familjen, vännerna, läkarna och min kurator. Jag ville inte visa mig svag. Men nu vet jag att det inte är en svaghet att be om hjälp. För jag behövde verkligen mer hjälp än att "bara" prata om allt.
Antidepressivatabletter var det som jag skulle börja med. Det var det enda som kunde få mig att komma framåt sa min läkare och kurator. "Det handlar om hormoner etc etc som du själv inte kan fixa och det är bara för en kort period som du behöver äta dem" sa dem. Det trodde jag inte då. Min läkare sa att om några månader kommer du att säga "varför började jag inte tidigare?!". Visst, tänkte jag för mig själv. Hur ska några tabletter få mig att bli hel igen?! Men hon hade rätt. Nu förstår jag vad hon menar. Nu förstår jag varför jag antagligen skulle ha börjat mycket tidigare.
Men idag mår jag bättre. Jag har kommit en bit på vägen. Jag kan nu säga att jag börjar se min framtid igen. Den finns där. En dag i taget. Å våga be om hjälp. Det är styrka.
