carroskamp.blogg.se

Idag är det exakt en vecka sedan bilolyckan. Det känns som om tiden har stått stilla, men ändå går det framåt. Dag efter dag, timme efter timme, minut efter minut, sekund efter sekund. Tiden går framåt oavsett vad som händer och sker. Vare sig man vill eller inte. Tiden går framåt. Tiden står inte still, trots att det känns så.

Jag är så tacksam för varje dag som går. För varje dag som jag får leva med min familj och mina nära och kära. Tacksamhet att vi alla lever. Jag är så glad över änglarna som måste ha vakat över oss alla, änglavakt. För det var inte vår tur. Jag är inte troende, men något eller någon höll en vakande hand över oss. Tacksamhet. När inte ens en fruktansvärd bilolycka kan lyckas skada mig eller ännu värre...känner jag ännu mera styrka, en ännu större kraft och vilja till att förgöra cancern.

För trots bilolyckan, cancern och all skit med den så lever jag. Lever. Jag kommer att kämpa mot cancern, jag är en kämpe och jag kommer att vinna kampen.

"Cancer, du har ingen aning om vem du har gett dig in med i ringen! Detta är en kamp, en fight som du aldrig kommer att vinna. Det är jag som kommer att spöa dig. Slå dig sönder och samman. Slå dig tills du inte kan resa dig upp. Slå dig tills det inte finns någonting kvar av dig. Det är jag som kommer att stå kvar, som vinnare! Jag!"