Så kom dagen. Vaknade imorse av älskade Oliver som pussade och kramade mig. Bästa väckningen!❤️ Vi åt frukost och gjorde oss klara för att åka till förskolan. Jag fick ett par extra pussar och kramar när jag lämnade av honom, precis som om han kände på sig att det var precis vad jag behövde! För det behövde jag verkligen. Jag var så nervös, spänd och orolig inför läkarbesöket. Inte långt ifrån att jag kräktes. Jag hämtade upp Johan på jobbet och jag kände hur illa jag mådde när Johan frågar mig hur jag mår. Okej, säger jag sammanbitet. Johans ord har en lugnande effekt på mig, "allt blir bra, det kommer att gå bra, jag tror på dig, du är stark, jag finns här för dig-alltid, jag älskar dig mest av allt" och så ler han mot mig som bara han kan göra. Jag andas lugnare.❤️
I väntrummet mår jag så dåligt. Det blir inte bättre av att läkaren är sen. Jag tittar på klockan stup i kvarten. Till slut kommer läkaren. Försöker att läsa av henne, men det är lika omöjligt varje gång. Vi går in och sätter oss på rummet. Sätter oss ned och hon är tyst i ett par sekunder (fast det kändes som en evighet) och tittar på mig. Då hinner jag tänka miljoner av tankar..."Ja vart ska vi börja?" Bilderna, provsvaren tack, säger jag oroligt. "Ja självklart, det ser bra ut på bilderna." Lättnaden är enorm. Jag kan andas lite bättre. Axlarna sjunker ner. Skönt tänker jag!
Ännu en gång har jag lyckats att vinna en omgång mot cancer! Jag leder! Jag kan, jag ska, jag kommer att vinna hela matchen!!
Fuck you, cancer. I kicked your ass. 