En evighet, men ändå igår
Det har snart gått ett helt år. Det känns inte som om det var ett år sedan som jag fick min diagnos. Det känns som en evighet, men ändå inte. Det kunde lika gärna ha varit igår om jag bara ska gå på känslorna. Men när jag tänker efter och tänker på operationerna, strålbehandlingen, alla magnetröntgen undersökningarna, PET-röntgen, alla undersökningar, alla dessa blodprover, all väntan. Då känns det genast som en evighet, betydligt längre än 1 år. Det har som sagt hänt mycket, otroligt mycket. Just nu känner jag tomhet. Jag vet inte riktigt vad jag ska eller borde känna. Jag vet inte vad jag känner. Jag känner ingenting. Tomhet. Total tomhet.
Dagen som förändrade allt. Den dagen, den värsta dagen i våra liv. Jag känner bara...total tomhet. Borde kanske känna mer?! Eller är det min hjärna och kropp som inte orkar? Mitt sätt att orka? Jag vet inte, det är bara tomt. Känslorna. Tankarna. Avstängt. Tomt.
skriven
Känner med dig! Vet vad du går igenom, min man insjuknade 1augusti 2010 och det var en fruktansvärd dag. Dagen innan var allt perfekt, vi var nygifta med två underbara barn och på ett ögonblick förändrades allt. All grundtrygghet försvann och marken gungade.
Kämpa på och lukta gossen i nacken, det tröstar!