En känsla att minnas

Igår kväll var en härlig kväll. Jag var på 30 årsfest med härliga vänner. Så underbart att göra någonting "vanligt". Jag minns inte sist jag var på fest, känns som en evighet sen, det är nog en evighet sen sist. Det var en härlig känsla, umgås med vänner, gamla och nya vänner, att bara få skratta så mycket att jag fick ont i magen. Det fick hela mig att bara le, hela jag bara log och kände mig piggare än vad jag har gjort på länge. En härlig känsla, en saknad känsla. Den känslan vill jag bevara, minnas och njuta av länge. En energikick som jag verkligen behövde. Tack alla fina för en toppen kväll, det var verkligen underbart. Så mycket värme och kärlek, precis som det ska vara. Livet - kärlek, energi, glädje, skratt, vänner, omtanke, styrka, gemenskap.
 
Tyvärr finns det ju alltid en baksida av allting, tröttheten är mäktig, tung och stor. Jag visste att idag skulle och kommer att bli en dag att kämpa sig igenom eftersom det blev sent igår, i natt. Det känns som om jag skulle ha druckit ett par glas för mycket, trots att jag inte drack en droppe. Kroppen fungerar inte som den ska, borde, men som sagt ibland är det värt att offra sig. Det var värt att offra sig, jag fick så mycket mer tillbaka!
 
Nu känns det som om ögonen håller på att slockna, kan knappt hålla ögonen öppna. Kroppen vill vila och sova. Behöver vila och sova. Det ska jag göra nu, vila och sova. Återhämtning, med ett stort leende!
 
 

En dimma

Tröttheten börjar verkligen att ta över. Den kommer som en tung, mörk dimma som inte ser ut att lätta. Den är tung, väldigt tung. Det känns som om jag bär på ett berg, axlarna känns tyngre och tyngre. Jag ser knappt längre, dimman blir bara tätare och tätare, den vill inte lätta. Jag blundar, andas lugnt och försiktigt, jag tittar, men ser ingenting. Det är tungt att bära på allt, det är det tyngsta som jag någonsin har behövt bära på, någonting som ingen kan se, inte jag själv heller. Det syns inte, det bara finns där, den täta dimman som inte vill lätta.

Hoppet

Idag var det min 16:e gång med strålbehandling, det går framåt i alla fall, börjar snart att kunna se slutet på denna behandling, som jag längtar. Den 15 juli är min sista strålbehandling och jag hoppas innerligt på att det verkligen är den sista, för det är verkligen någonting stort, tufft, kämpigt som kroppen måste genomlida. Det är inte det lättaste att gå igenom, kroppen bryts ner för att sedan byggas upp, men snart är det över. Snart är det över. Hoppas jag.
 
Jag har snart läst klart boken "I kroppen min" av Kristian Gidlund, det har tagit mig ett tag att komma igenom den. Inte för att jag inte vill läsa den. Det tar emot att läsa den för jag känner igen allt, nästan allt. Samma tankargångar och känslor. Den berör mig så otroligt mycket, många tårar har jag fällt när jag har läst boken, ett par sidor i taget. Hans kraft och styrka att lyckas förmedla allt som han går igenom är enormt kraftfull, boken berör, även hans blogg. Det har och är tufft för mig att läsa den, skrämmande många gånger, det kunde ju lika gärna ha varit jag. Tänk om jag skulle få beskedet, "Det finns tyvärr ingenting mer som vi kan göra..." Hur tar man sig igenom det? Hur hanterar man det? Hur hanterar man och försöker att leva vidare när framtiden inte finns? Hur?
 
Hoppet. Hoppet är det sista som lämnar oss, utan hoppet vad har vi då? Inga drömmar? Inga förhoppningar? Ingen framtid? Jag lever på hoppet, tron om att jag kommer att fixa det här. Jag kommer att besegra cancern, jag kommer att gå segrandes ur denna strid, detta krig som pågår i min kropp. Min strid, min kamp, min seger, min framtid. Jag längtar till jag kan se framåt, längre än bara dagar och timmar. Jag längtar till jag kan och vågar se framåt, vågar att drömma om mitt underbara liv med min familj, vänner och hela världen, precis som det är mening att det ska vara, borde vara. Jag har så mycket som jag vill göra, så många drömmar, jag är inte klar, jag vill leva. Jag vill se och uppleva och ge av mig själv till alla i min närhet, jag vill leva och ge.