Dagen är här

Så kom dagen. Vaknade imorse av älskade Oliver som pussade och kramade mig. Bästa väckningen!❤️ Vi åt frukost och gjorde oss klara för att åka till förskolan. Jag fick ett par extra pussar och kramar när jag lämnade av honom, precis som om han kände på sig att det var precis vad jag behövde! För det behövde jag verkligen. Jag var så nervös, spänd och orolig inför läkarbesöket. Inte långt ifrån att jag kräktes. Jag hämtade upp Johan på jobbet och jag kände hur illa jag mådde när Johan frågar mig hur jag mår. Okej, säger jag sammanbitet. Johans ord har en lugnande effekt på mig, "allt blir bra, det kommer att gå bra, jag tror på dig, du är stark, jag finns här för dig-alltid, jag älskar dig mest av allt" och så ler han mot mig som bara han kan göra. Jag andas lugnare.❤️

I väntrummet mår jag så dåligt. Det blir inte bättre av att läkaren är sen. Jag tittar på klockan stup i kvarten. Till slut kommer läkaren. Försöker att läsa av henne, men det är lika omöjligt varje gång. Vi går in och sätter oss på rummet. Sätter oss ned och hon är tyst i ett par sekunder (fast det kändes som en evighet) och tittar på mig. Då hinner jag tänka miljoner av tankar..."Ja vart ska vi börja?" Bilderna, provsvaren tack, säger jag oroligt. "Ja självklart, det ser bra ut på bilderna." Lättnaden är enorm. Jag kan andas lite bättre. Axlarna sjunker ner. Skönt tänker jag! 

Ännu en gång har jag lyckats att vinna en omgång mot cancer! Jag leder! Jag kan, jag ska, jag kommer att vinna hela matchen!! Fuck you, cancer. I kicked your ass. 


Från hopp till förtvivlan


Idag är det en tung dag. Jag tänker bara på morgondagens läkarbesök. Provresultaten. Vad visade magnetröntgen? Vad händer härnäst? Vad? Vad ska jag göra? Genomgå? Vad? Många frågor och tankar. För många. 

Alla säger till mig att inte tänka på det. Tänkt på någonting annat. Det är ju verkligen lättare sagt än gjort. För att förenkla det, tänk inte på en rosa elefant. Vad tänker du på nu? Skillnaden är att det handlar om liv och död. Det är ingen halsfluss som går över efter 10 dagars pencellinkur. Tyvärr. Tänk om det vore så enkelt. Men det är ju inte det. Det finns inga genvägar. Inga mirakel mediciner. Det finns bara en väg och det är att gå igenom detta och kämpa på. Kämpa med näbbar och klor för att överleva och leva. För det handlar ju om livet. Mitt liv. 

Jag hoppas innerligt på att morgondagen kommer att gå bra. Jag önskar. Hoppas och tror. Trots allt, det jag har genomgått, det jag går igenom nu så finns fortfarande hoppet. Det finns alltid där, men jag försöker att påminna mig själv om det också, varje dag. 

Tidigare hade jag båda bra dagar, dåliga dagar och riktigt dåliga dagar. Men nu är det dagar som är okej till dagar som är riktigt dåliga. Varje dag är en kamp. En kamp för livet, för min överlevnad. En kamp som tar all min energi. En kamp att inte få panik, ångest. Att inte få ångest över ångesten. Det är inte det lättaste. Panik i sin egen kropp, fast i en kropp som inte känns bekant. Jag valde inte att få cancer, den valde mig. Den stampade in i mitt liv och har orsakat så mycket smärta, oro, förtvivlan. Inte bara för mig utan för alla andra i min omgivning. Den drabbar oss alla. Därför hatar jag cancer. Därför är det okej att hata cancer och säga Fuck cancer. Som Ung cancer förklara på sin hemsida används inte ordet "Fuck cancer" i syfte att vara våldsamma eller sexistiska. "Fuck cancer" står för viljestyrka, envishet och kämparglöd. 

Det är okej att känna - Fuck cancer

Det är tufft nu. Smärtsamt. Fruktansvärt. Hemskt. Eller nej, det stämmer inte. Det är ett helvete. Ett helvete som jag inte har valt och det är inte okej...verkligen inte, jag vill bara skrika! Jag vill bara...få ur mig allt... För varje kontroll blir det värre. Min ångest blir värre. Panik. Utmattad av precis allt. Det tar all min energi. Det blir inget över. Inga rester. Ingenting att skrapa ihop ens. Tomt. Tömd. Vad blir kvar när ingenting finns kvar? Mer ångest. Mer panik. Fler tårar. Det finns inga ord som kan beskriva det som jag känner eller går igenom. Inga. För det finns inga ord som kan göra det bättre. Det finns inga ord som kan lindra min smärta, ångest eller panik. Jag önskar att det fanns det. Jag har en önskan. Att få leva livet utan ett helvete. Jag önskar. Det enda jag önskar.

Jag har alltid varit öppen med min sjukdom och även sagt att jag hatar cancer, fuck cancer! För det är okej att känna. Det är okej att hata någonting som har förstört mitt liv. Cancer är en fruktansvärd sjukdom. Varför ska jag visa respekt för cancer när den är helt hänsynslös mot mig?! Varför?! Det är okej att hata cancer. Det är okej att skrika allt man känner oavsett ord, det är mina känslor. Mitt liv. Jag begär inte att någon ska förstå mig, men jag begär att man ska respektera mig och mina känslor. För det är ju mina känslor. Mitt liv. Det är mitt liv som cancer förstör. Det är mitt liv som tas ifrån mig. Det är jag som känner och bär på smärtan. Jag känner. Jag känner så mycket och vet ni, det är okej att känna! Jag tycker att alla som känner ska känna sig trygga i att våga uttrycka sig, oavsett känsla. Fuck cancer!