Jag vet, men det är mina känslor

Jag vet att hat inte hjälper. Jag har aldrig hatat någon eller något. Men nät man får beskedet cancer så förändras det, i alla fall för mig. Cancer förändrade allt. Allt! Försök att föreställa dig att du aldrig kommer att få se dina nära och kära. Du kommer inte att få se dina barn växa upp. Du kommer inte att få bli gammal och grå tillsammans med den du älskar. Du kommer inte att få leva. Detta är bara några av alla känslor och tankar som jag lever med. Det finns inga garantier i livet. Det gäller att ta vara på livet. Det gör jag. 

Men det jag försöker säga är att det är väldigt svårt att inte hata. Att inte hata denna hemska, fruktansvärda sjukdom som är helt hänsynslös. Den förstör så många liv, i alla åldrar. Ingen är värd att behöva gå igenom detta helvete. För det är faktiskt ett helvete. Kan inte beskriva det på något annat sätt.

Ibland räcker inte orden till

Ibland räcker inte alla orden till. Vad alla än säger. Jag vet att ni menar väl. Jag vet. Men det är så mycket mer. Så mycket mer. Det går inte att förklara allting. Jag gör mitt bästa att kunna förklara vad jag går igenom. Men ändå känns det så svårt. Det är svårt för mig att greppa allting. 

Just nu känner jag frustration och ilska. Jag är arg, förbannad, less...skit förbannad! Argare än vad jag någonsin har varit! Jag hatar dig cancer, hatar dig! Men inga ord räcker till för att beskriva allt jag känner för dig. Ibland räcker inte orden till. Nu är det så...känner...känner...fuck cancer!!

Vikten av kärlek

Att få beskedet att du är sjuk, att du har cancer är fruktansvärd. Obeskrivligt. Många förknippar cancer med döden. Det var min första tanke. Kommer jag att dö nu? Kommer inte jag få se Oliver växa upp? Men snabbt slog jag bort den tanken när mina nära och kära höll om mig hårt och sa "Du klarar det här, VI klarar det här, tillsammans!" 

Utan Er skulle jag inte klara kampen. Tanken att stå där själv, mot den fruktansvärda motståndaren som är helt hänsynslös, cancer. Den tanken gör mig livrädd! Hur klarar man detta utan hjälp, stöd, värme och kärlek...en axel, en famn att finna tröst hos? Hur? Alla har inte den turen som jag har. Alla har inte en familj och vänner som finns där oavsett vad som händer. Hur gör man då?

Jag hoppas att alla har någon att vända sig till, oavsett om det är en förälder, syskon, vän, kurator, kontaktsjuksköterska, läkare. Det är så otroligt viktigt att ha någon. Om Du känner dig ensam, våga säga till, prata med någon. Du är inte ensam, vi är många som finns för dig! Jag hoppas att jag kan vara en tröst i allt detta kaos. För kaos är det, ett helvete minst sagt. Jag och min familj har levt i ett kaos, lever i ett kaos, men tillsammans är vi starka(re)!! Du klarar det!❤️