Kärlek!

Finaste killen, ljuset i allt det mörka! Mamma älskar dig mest av allt!❤

Borttagning av stygnen

En av sjuksköterskorna kom in i rummet och började förberedda, jag var nervös, spänd, ivrig, blandade känslor. För att göra en lång historia kort, kan jag säga att det verkligen inte var enkelt eller smidigt! Det tog hela 3 timmar för två sjuksköterskor och en läkare att få bort allting. Jag var svimfärdig, spyfärdig, men jag bet ihop och efter mycket var det till slut klart. När jag såg mig själv i spegeln för första gången utan bandaget och när jag såg ärret… jag ville bara blunda, jag ville inte se det. Ännu en gång kändes det som om jag fick det slängt i ansiktet, DU är sjuk, du HAR CANCER! Varför jag?… Jag gick ut ur badrummet och familjen satt där och var stöttande som alltid! De fanns där, alltid, alltid när jag behövde dem som mest, min underbara älskade familj!
 

De säger att en bild säger mer än tusen ord och det stämmer nog. Detta är antagligen ingenting som man egentligen vill se, men så ser verkligheten ut, min verklighet.

Mälarsjukhuset, Viktoriaenheten

Jag fick ett eget rum och det kändes jätteskönt att inte behöva dela med någon annan, om jag inte var med familjen så ville jag inte vara med någon. Stundtals var det ganska skönt med liten egen tid, men inte för länge, t.ex. på kvällen när man skulle sova. Vi bestämde att Johan och Oliver skulle sova hemma istället. Det mådde både Oliver och Johan bra av, att sova hemma i lugn och ro. Men jag saknade mina två grabbar så hemskt mycket, det gjorde ont i mig varje gång dem gick. Jag avskydde att vara ifrån dem jag älskade mest!

 

Efter ett par timmar hade jag hunnit träffa flera olika sjuksköterskor, alla super snäll och trevliga! Jag fortsatte med mediciner och annat som vanligt, jag minns verkligen hur jag bara kunde tänka på en sak, jag ville HEM! Hem till lägenheten, sängen, vardagen… vilken vardag som nu väntade?! Men jag var så trött på sjukhus, man blir inte friskare att vara inlagd på obestämd tid. Första natten var tuff, sov knappt någonting, precis som alla nätter, sov endast någon timme här och var. Detta av flera anledningar, mediciner, orolig, stort bandage på hela huvudet, öm i huvudet… som sagt flera anledningar. Jag var så trött, men jag kunde bara inte sova, jag minns att jag grät för att jag var helt slut, jag ville ju bara få sova, inte ens sömntabletter hjälpte. Jag mådde inte bra, vare sig psykiskt och fysiskt, bättre blev det ju inte av den extrema sömnbristen!

 

Första morgonen, solen sken och det var en fin dag, det kunde ha varit en underbar dag om jag inte hade vaknat upp på sjukhuset. Jag gick upp, duschade, bytte om och gick ut till allrummet för att äta frukost. Jag satt vid ett bord med två äldre gubbar (det var bara gamlingar där på avdelningen som jag träffade på, till skillnad mot i Uppsala, där var majoriteten yngre 20-40 år). De två gubbarna, var lättsamma och trevliga. Det var en trevlig frukost, så trevlig som den kan bli när vi alla är där av en anledning, cancer. En timme kom Johan och Oliver, äntligen! Att vara ifrån Oliver var det tyngsta, jag ville inte vara ifrån honom en minut, jag ville inte missa någonting, för vem vet hur framtiden ser ut? Ingen vet, just därför ville och vill jag leva varje dag med dem jag älskar!

 

Den dagen fick vi träffa läkare och han informerade oss om flera olika saker, t.ex. att jag skulle få permission över helgen. Jag kan ju säga att jag längtade till helgen! Jag skulle få komma ifrån sjukhuset och få vara hemma en hel helg! Glädjen var stor ska jag säga! Vi fick också veta att jag skulle få ta bort stygnen dagen därpå, torsdag den 30/8. Det var ju självklart en stor lättnad att jag äntligen skulle få ta bort bandaget och stygnen. Men samtidigt läskigt, Hur såg det ut? Hur skulle jag se ut?  

 

Dagarna var långa och enformiga, precis som i Uppsala, men längtan stor efter att torsdagen skulle komma. Men tills slut så blev det ju torsdag och läkaren kom i på förmiddagen och berättade att jag skulle få ta bort stygnen om någon timme och att jag även skulle bli UTSKRIVEN!! Om jag hade kunnat och orkat så hade jag hoppat och skuttat av glädje, det kom ett par glädjetårar! Jag skulle få komma hem, idag! Jag kunde knappt tro det…!