Borttagning av stygnen

En av sjuksköterskorna kom in i rummet och började förberedda, jag var nervös, spänd, ivrig, blandade känslor. För att göra en lång historia kort, kan jag säga att det verkligen inte var enkelt eller smidigt! Det tog hela 3 timmar för två sjuksköterskor och en läkare att få bort allting. Jag var svimfärdig, spyfärdig, men jag bet ihop och efter mycket var det till slut klart. När jag såg mig själv i spegeln för första gången utan bandaget och när jag såg ärret… jag ville bara blunda, jag ville inte se det. Ännu en gång kändes det som om jag fick det slängt i ansiktet, DU är sjuk, du HAR CANCER! Varför jag?… Jag gick ut ur badrummet och familjen satt där och var stöttande som alltid! De fanns där, alltid, alltid när jag behövde dem som mest, min underbara älskade familj!
 

De säger att en bild säger mer än tusen ord och det stämmer nog. Detta är antagligen ingenting som man egentligen vill se, men så ser verkligheten ut, min verklighet.

Mälarsjukhuset, Viktoriaenheten

Jag fick ett eget rum och det kändes jätteskönt att inte behöva dela med någon annan, om jag inte var med familjen så ville jag inte vara med någon. Stundtals var det ganska skönt med liten egen tid, men inte för länge, t.ex. på kvällen när man skulle sova. Vi bestämde att Johan och Oliver skulle sova hemma istället. Det mådde både Oliver och Johan bra av, att sova hemma i lugn och ro. Men jag saknade mina två grabbar så hemskt mycket, det gjorde ont i mig varje gång dem gick. Jag avskydde att vara ifrån dem jag älskade mest!

 

Efter ett par timmar hade jag hunnit träffa flera olika sjuksköterskor, alla super snäll och trevliga! Jag fortsatte med mediciner och annat som vanligt, jag minns verkligen hur jag bara kunde tänka på en sak, jag ville HEM! Hem till lägenheten, sängen, vardagen… vilken vardag som nu väntade?! Men jag var så trött på sjukhus, man blir inte friskare att vara inlagd på obestämd tid. Första natten var tuff, sov knappt någonting, precis som alla nätter, sov endast någon timme här och var. Detta av flera anledningar, mediciner, orolig, stort bandage på hela huvudet, öm i huvudet… som sagt flera anledningar. Jag var så trött, men jag kunde bara inte sova, jag minns att jag grät för att jag var helt slut, jag ville ju bara få sova, inte ens sömntabletter hjälpte. Jag mådde inte bra, vare sig psykiskt och fysiskt, bättre blev det ju inte av den extrema sömnbristen!

 

Första morgonen, solen sken och det var en fin dag, det kunde ha varit en underbar dag om jag inte hade vaknat upp på sjukhuset. Jag gick upp, duschade, bytte om och gick ut till allrummet för att äta frukost. Jag satt vid ett bord med två äldre gubbar (det var bara gamlingar där på avdelningen som jag träffade på, till skillnad mot i Uppsala, där var majoriteten yngre 20-40 år). De två gubbarna, var lättsamma och trevliga. Det var en trevlig frukost, så trevlig som den kan bli när vi alla är där av en anledning, cancer. En timme kom Johan och Oliver, äntligen! Att vara ifrån Oliver var det tyngsta, jag ville inte vara ifrån honom en minut, jag ville inte missa någonting, för vem vet hur framtiden ser ut? Ingen vet, just därför ville och vill jag leva varje dag med dem jag älskar!

 

Den dagen fick vi träffa läkare och han informerade oss om flera olika saker, t.ex. att jag skulle få permission över helgen. Jag kan ju säga att jag längtade till helgen! Jag skulle få komma ifrån sjukhuset och få vara hemma en hel helg! Glädjen var stor ska jag säga! Vi fick också veta att jag skulle få ta bort stygnen dagen därpå, torsdag den 30/8. Det var ju självklart en stor lättnad att jag äntligen skulle få ta bort bandaget och stygnen. Men samtidigt läskigt, Hur såg det ut? Hur skulle jag se ut?  

 

Dagarna var långa och enformiga, precis som i Uppsala, men längtan stor efter att torsdagen skulle komma. Men tills slut så blev det ju torsdag och läkaren kom i på förmiddagen och berättade att jag skulle få ta bort stygnen om någon timme och att jag även skulle bli UTSKRIVEN!! Om jag hade kunnat och orkat så hade jag hoppat och skuttat av glädje, det kom ett par glädjetårar! Jag skulle få komma hem, idag! Jag kunde knappt tro det…!

Dagarna efter operationen

Samma dygn som jag opererades gjordes det ytterligare en magnetröntgen och ännu en dos kontrast sprutades in i min kropp. Detta för att de skulle kunna se om de hade fått bort allting efter operationen… eller inte. Just då tänkte jag inte mycket på varför, men efter ett par dagar så började jag att tänka mer på det. Speciellt när det var ett stort avgörande för kommande eventuella behandlingar.  Så många olika undersökningar, mediciner och sprutor på så kort tid, nödvändigt ont. Inte konstigt att kroppen tar stryk, ännu mera stryk. Dagarna efter operationen var tunga, väldigt lite sömn, huvudvärk efter operationen, kroppen var totalt mörbultad, den var helt tömd på styrka och energi. Jag orkade knappt gå upp ur sängen för att gå en meter till toaletten. Jag fick ju inte heller vara upp och gå pga. operationen, men som sagt det kunde jag inte heller. Jag orkade inte ens lyfta Oliver och det fick mitt hjärta att gå i tusen bitar. Jag ville ju inget hellre, leka, busa och mysa med honom! Jag vet att jag tänkte ”Hur ska detta gå? Hur ska jag kunna ta hand om Oliver? Hur ska vi orka? När ska jag orka igen?” Jag trodde att jag skulle vara piggare och att jag skulle återhämta mig fortare än vad jag gjorde. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur resan tillbaka skulle bli, så lång och många gånger kändes det som om jag aldrig skulle bli bättre. Det var svårt att se ljuset i tunneln så att säga.

Dagarna på neuroavd var som sagt långa och jag ville bara hem, men jag var ju tvungen att vara kvar för observation mm och det förstår jag. Men jag längtade ju bara hem, hem!

Läkarna informerade oss ytterligare en gång om operationen och vi fick även veta att provsvaren skulle ta ca 10 dagar, provsvaren skulle vi få i Eskilstuna på Mälarsjukhuset.  Det var två stora frågor, hade de fått bort allt och var tumören elakartad eller inte. Det var vi tvungna att vänta på, och det var nästa hemska, fruktansvärda steg i allt som vi var tvungna att vänta på. Ytterligare en sak som vi inte kunde påverka, bara vänta och se och hoppas på det bästa. Vi var positiva och jag kände ju själv att det här kommer att bli bra, jag överlevde operationen, läkarna är positiva och det fick oss att känna oss positiva inför provsvaren och framtiden.

Dagarna såg i princip likadan ut, mediciner dygnet runt, frukost-lunch-middag, titta lite på TV, mysa med Oliver, VILA, ligga i sängen, gå runt lite på avdelningen. Jag fick ju inte lämna avdelningen och det fick mig att känna mig inspärrad. Jag ville UT, se någonting annat än rummet och avdelningen med alla andra patienter, men på läkarnas order så var jag ju bara tvungen att stanna. Jag förstår självklart varför, det fanns ju fortfarande risker pga. operationen som t.ex. blödningar. Men efter ca 5 dagar efter operationen fick jag lämna avdelningen på några villkor, jag var tvungen att sitta i en rullstol, ta det lugnt och om jag kände minsta lilla så var jag tvungen att komma tillbaka upp till avdelningen direkt.  Jag, Oliver, Johan och min bror Andreas lämnade avdelningen och jag vet att jag bara log, låter kanske fånigt, men jag fick tillbaka lite av känslan av livet, att gör någonting ”vanligt” som att köpa en tidning själv. Det var skönt att komma utanför rummet och avdelningen, att kunna andas lite. Vi fikade lite på sjukhusets café och efter ca 40 minuter åkte vi tillbaka upp till avdelningen. Dem 40 minuterna var underbara, slippa se rummets väggar för en stund.

När jag var inlagd i Uppsala valde jag att säga nej till besök av vänner. Det var så många som ville komma, men jag orkade inte. Det var så mycket att ta in och bearbeta och förstå vad som hade skett och vad som hände. Jag valde väldigt snabbt i allt detta att jag bara skulle göra det som jag kände att jag orkade med och ville. Jag svarade i telefonen ibland och samma sak med SMS, jag sa till alla att ”Ni får gärna höra av er, det blir jag bara glad över, men jag kan inte lova att jag svarar.” Jag ville träffa alla, men ändå inte. Jag är så glad och berörd över alla som har stöttat mig och min familj! Det gav och ger oss styrka! Jag valde att ha min familj där, Johan, Oliver, Andreas mina föräldrar och Johans familj. Vi kom varandra nära, min sjukdom förde oss närmare varandra, tillsammans blev vi starkare och fanns där för varandra. Det var en otrolig känsla och så mycket värme och kärlek! Jag hade aldrig klarat allting utan er!

Den 27/8 fick vi veta att jag skulle få åka tillbaka till Mälarsjukhuset dagen därpå, till Viktoriaenheten. Hur länge jag skulle behöva vara där var det ingen som visste. Det kändes skönt att komma ”hem” till Eskilstuna, ytterligare ett steg framåt, ett steg närmare hem!

Ambulanstransporten till Viktoriaenheten gick bra, inte som förra transporten. Jag fick ett bra mottagande på Viktoriaenheten och mitt första intryck var att det såg väldigt trevligt ut för att vara en sjukhusavdelning! Min familj kom en stund efter mig, otäckt men ändå skönt att få lite egen tid. Jag låg och vilade och lyssnade på radion när dem kom in på mitt rum. Alltid lika underbart att se Oliver, hans fina leende, Oliver fick mig alltid att le, att må bättre och att känna att det finns en framtid, en ljus framtid!

Tiden på Uppsala var, jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det eller ens hitta rätt ord... förjävligt, vidrigt, ledsamt, skit, ”detvärstasomjagharvaritmedomihelamittliv”… det finns inga ”bra” eller ”rätta” ord för hur det var för oss alla. Det räddade livet på mig, men som sagt vem ska behöva gå igenom någonting som detta?! INGEN ska behöva gå igenom detta!