Johan berättar om operationen

Operationen som Carro skulle genomgå var egentligen planerad till tisdagen men flyttades pga. att akuta fall kom in på morgonen och operationssalen var upptagen. Det som Carro och vi anhöriga hade förberett oss för i två dagar hade skjutits upp ytterligare ett dygn. Informationen som gavs på söndagen av läkaren var att operationen skulle ske på tisdag eftermiddag och det skulle ta cirka tre timmar.

Läkaren gick igenom vad han skulle göra under ingreppet och visade oss på en datorskärm hur tumören i Carros huvud såg ut. Det som vi från början hade fått information om var att det fanns en tumör i den vänstra pannloben och att det krävdes ett ingrepp för att ta bort den. Tankarna om informationen vi fått tidigare var såklart skrämmande och chockartat nog, men nu fick vi svart på vitt se vad som hade gjort vårt liv till en mardröm.

På röntgenbilderna såg vi tumören som fått Carro att må så dåligt så många dagar. Storleken var som ett stort ägg och på torsdagen den 16 augusti 2012 fanns det inte plats för tumören längre och den tryckte på så mycket att Carro mådde sämre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. I den stunden när vi fick se bilderna blev klumpen i magen ännu större och det kändes som att jag skulle kräkas, att den hade kunnat växa i hjärnan är helt ofattbart. 

Läkaren informerade om riskerna som finns med operationer av den storleken men framförallt att det i hjärnan finns mycket känsligt att ta hänsyn till. 

Dagarna på sjukhuset såg likadana ut och eftersom Carro inte fick lämna avdelningen blev dagarna väldigt långa, sega och enformiga.

Måndagen blev ännu värre än dagarna innan, nu var väntan på att Carro skulle opereras enorm, tiden hade aldrig gått långsammare. Tiden gick och tillslut blev operationen uppskjuten till morgonen efter, ytterligare timmar av väntan och nervösitet.

Den enda av oss tre som sov bra om nätterna var Oliver och det var oerhörd lättnad att han inte påverkades negativt av situationen. Mina tankar och känslor dagen innan operationen var blandade. Den första tanken är att äntligen ska skiten bort från hennes hjärna medan andra tanken som kom nästan lika snabbt som den första att vilka risker finns de för sådana ingrepp?

Självklart att hon ska opereras och tumören ska bort, men tanken att läkarna skulle öppna upp och in ta bort någonting i hennes hjärna var det som etsades fast på min näthinna. Nytt operationstillfälle blev onsdagen den 22 augusti kl. 9.

När onsdagen väl kom gick Carro upp för att duscha och göra sig klar för operationen, jag hade sovit några timmar, men Carro hade knappt sovit någonting. Jag själv hade ingen vidare aptit, är i vanliga fall ingen som vräker i mig frukost men den här dagen fanns det ingen aptit överhuvudtaget, endast ett konstant illamående. Jag följde med Carro ända till operationssalen och var med när hon sövdes ned. Känslan var som tidigare att när som helst skulle jag bara vakna ur en riktigt dålig mardröm. När Carro blivit nedsövd gick jag, Oliver, Carros bror Andreas och hennes mamma Helena och min egen mamma Anette för att äta och fördriva tiden tills operationen var klar. Operationen beräknades ta ca tre timmar, tre timmar är inte lång tid men just dem tre timmarna var fruktansvärt långa och jobbiga. Efter att ha gått i några affärer och ätit lunch gick vi tillbaka till sjukhuset för att vänta på att Carro skulle vara klar. Vi var alla samlade på rummet vi bodde i och 13.45 ringde en sjuksköterska till mig för att berätta att operationen var klar och att Carro skulle ligga på uppvaket för besök inom kort. Direkt när jag fick veta att det var klart frågade jag hur det gick och fick svaret att doktorn skulle informera allt senare. SENARE??! Alla tankar snurrade runt, hade det gått bra? Hur mådde hon? Hur såg hon ut?

Jag, Andreas och Helena gick till NIVA, avdelningen där uppvaket tillhör för att vänta på Carro. Efter en stund kom Carros läkare förbi och han berättade att allt hade gått bra och han hade fått bort större delen av tumören. Han var dock osäker på om allt var borta och det var för tidigt att säga innan en ny röntgen hade genomförts. Strax efter kom Carro inrullades på en säng med ett stort bandage runt huvud och påsar under ögonen, men hon hade aldrig varit vackrare. Det kändes som vi hade varit borta från varandra i en evighet och jag var så glad över att se henne igen. Carro fick en plats inne på en av deras övervakningsrum, få patienter och mycket personal. Efter alla mediciner och smärtstillande var hon omtöcknad och påverkad, kanske inte riktigt som vanligt. Ärligare och rakare än vanligt, om det går att vara det vill säga!

Hon frågade efter Oliver direkt, men han fick komma senare. Innan läkaren kom för att kolla hur det var med Carro så pratade hon om allt och inget. Några historier finns men dem sparar jag till en annan gång.

Den kvällen sov jag och Oliver ensamma på rummet och vi sov bra, jag sov bättre än dem senaste dagarna. Operationen var ett steg på vägen i kampen mot cancer, det var det första steget mot att Carro ska bli frisk igen. Operationen gick bra och en positiv känsla började byggas upp inom mig, en känsla att oavsett provresultat och andra hinder på vägen så ska VI klara detta. Vi är inte bara jag, Oliver och Carro. Utan våra familjer och vänner också. Ni har varit och är fortfarande ett stort stöd och ni är jätteviktiga för oss alla tre. Ingen nämn ingen glömd.