Den ofrivillige resenären

Jag kan varmt rekommendera denna bok till er alla. Detta är en bok till dig som tvingats ut på en ofrivillig resa - cancerresan. Vare sig du själv har en cancerdiagnos eller är närstående till någon med cancer, så är det här din bok. Verkligen läsvärt! Den finns att beställa hem gratis på den här länken. 

http://www.regionhalland.se/sv/sidhuvud/bestall-ladda-ner/vard-och-halsa1/bocker/den-ofrivillige-resenaren-/ 



Vi är alla kämpar!!

Jag finner inte de rätta orden. Jag är så rörd. Glad. Tacksam. Vad mer kan jag säga än "TACK för alla likes och alla fina kommentarer! Ni är verkligen bäst!! Det berörde mig verkligen, tårarna rann och jag kände kärlek, värme, men även en sorg. En sorg att vi är så många. Vi är alla kämpat!!❤️" Å Ung cancer, tack för att Ni finns och hjälper oss alla, både oss drabbade men även för våra anhöriga! Det är kärlek! Tack!❤️

I fredags la Ung cancer ut ett inlägg på deras Facebook sida. Det handlade om mitt förra inlägg här på bloggen, "Det syns inte. Du kan inte se det." Jag var inte riktigt beredd på hur många som skulle läsa det och även känna igen sig. Vilken respons! Som jag har skrivit tidigare så är jag glad om jag kan hjälpa en person att känna, "jag är inte ensam..." 

Jag tycker att det är skönt själv att känna den känslan. "Att jag inte är ensam. Det finns andra som också känner som jag." Samtidigt som det är fruktansvärt att veta om att jag inte är ensam. Varför är vi så många som drabbas?! Varför?! Tyvärr finns det inget svar på det, men TILLSAMMANS klarar vi allt! Jag finns här för er och ni finns här för mig, tillsammans!❤️







Det syns inte. Du kan inte se.

Det syns inte. Du kan inte se det. Ingen kan se det. Det syns inte. Men det finns. Inom mig. Det är ett mörker inom mig som kväver mig. Jag känner mig kvävd. Kvävd av alla känslor och tankar. Jag måste bearbeta allt. Tiden är inne. Jag bara måste. Jag har ju fixat allting annat. Varför är det så mycket värre nu? Jo för att jag tyckte att det var enklare att ha någonting konkret, det fanns en plan. Tex nu ska du opereras, nu ska du genomgå strålbehandling varje dag i nästan 2 månader...Det fanns en plan. Hur jävla jobbigt och fruktansvärt det var så fanns det en plan. Men nu ska jag "komma tillbaka". Nu ska jag bearbeta. Se framåt. Jag har ställt frågan till mig själv, min omgivning, min läkare och min kurator, "Var börjar jag? Hur börjar jag? Hur gör jag?" 

Mitt liv just nu är uppdelat i 3 månaders intervaller. Var 3:e månad är det kontroll, magnetröntgen med kontrast och provtagningar. Det är jättebra att ha täta kontroller. Men allt har en baksida. Varje gång det är dags och jag får kallelsen och väntan inför läkarbesöket så kommer ALLTING tilllbaka. Flashback. Och ingen trevlig sådan. Det är inte lätt att leva med cancer. Det är inte lätt att acceptera att just jag drog den nitlotten. Varför? Det kommer jag aldrig få veta. Jag vet bara att jag måste lära mig att leva med cancer. Försöka att acceptera allt som varit och allt som komma skall. Acceptera. Acceptera. Acceptera. Lättare sagt än gjort. Men jag gör mitt bästa.