carroskamp.blogg.se

Idag är dagen som jag och mina närmsta verkligen har sett fram emot. Sista strålningen, den sista, den 28:e gången, den allra sista. Jag åkte till sjukhuset som vanligt, samma tid. Men med en annorlunda känsla, jag var nervös, kände mig stressad. Vad händer sen? VAD händer sen? tänker jag. En av sköterskorna kommer ut och följer mig in i rummet, det blev det högra rummet idag, den andra maskinen höll de på och lagade. Rummen är nästan identiska, spegelvända, det är bara målningarna i taket som skiljer rummen åt egentligen. Det högra rummet gillar jag mer. Det är en stjärnhimmel med alla stjärntecken, ganska fint målat, med fina små små lampor som ska föreställa stjärnor. Jag tittar på mitt stjärntecken, Väduren, han ser mot mig när jag ligger där, stjärnorna lyser. Jag försöker att drömma mig bort, om det bara är för ett par sekunder. Ett par sekunder där jag drömmer mig bort, bort från allt, bort från ljudet av strålningen, bort från laser strålen som lyser med sitt kanllgröna sken mot mitt ansikte. Jag drömmer mig bort, bort bland stjärnorna. Det gick, det gick att drömma sig bort i ett par sekunder. Men verkligheten är alltid kvar, det går inte att fly, verkligeheten, den just nu så tunga verklighet. Det är bara för mycket just nu, många tankar och känslor att hantera, känslor blir till kaos. Kaoset blir ett ännu större kaos som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Det är inte hanterbart, det är övermäktigt. För mycket. Kaos.

 

Jag är otroligt lättad över att strålbehandlingen är över, jag har klarat det också. Det gick. Allting går, ingenting är omöjligt, fast det många gånger känns så, men allting går, det bara måste gå. Men nu när detta är över kommer en av många saker som är psykiskt jobbigt, påfrestande. Väntan. Väntan på en ny magnetröntgen med kontrast. I slutet av september ska den göras och beroende på vad den visar finns det två alternativ. Plan A och plan B. Plan A hoppas och tror jag på, det måste ju bara bli så, det har ju varit tillräckligt! Om det visar sig att behandlingen har lyckats blir det "bara" täta kontroller var 3:e månad i ett par år och sedan blir det var 4:e månad osv. Om allt vill sig riktigt bra, som jag hoppas och tror på blir jag friskförklarad om 10 år. Det är målet. Ett mål som är långt borta, men inte omöjligt. Dit ska jag nå.

 

Plan B...den vägen vill jag inte gå, den är mörk och väldigt skrämmande. Den är brutal. Om det visar sig att behanlingen inte har lyckats då kan det eventuellt bli en 3:e operation samt cellgiftsbehandling. Fy fan. Bryta ner kroppen ännu mer. Förstår inte hur det ens är möjligt, men det som jag har hört och läst om cellgifter vill jag verkligen inte uppleva det. Bryta ner kroppen totalt för att sedan kunna bygga upp den igen. Ologiskt, Hemskt. Fruktansvärt. Brutalt. Skrämmande. Det som är ännu mer skrämmande är en 3:e operation. Har gjort två. Har bara ett ord för det, NEJ!

 

Just nu vet vi ingenting, bara att nu får vi vänta se. Vänta. Jag avskyr att vänta, vill veta nu. Det finns ingenting som vi kan göra, bara att tro och hoppas på det bästa. Jag vill ingenting hellre än att det ska vara över, vill bara att allt detta kaos ska vara över. Jag längtar tills den dagen, "Du är frisk, du får leva..." Jag längtar tills min familj och alla runt omkring mig inte behöver leva med denna konstanta rädsla och oro för vad som komma skall. Jag vill att de ska kunna leva och njuta av allt som livet har att erbjuda. Inte rädsla och oro. Det är de värda, slippa allt det läskiga, allt det hemska som tynger deras axlar, sinnen. Jag önskar att jag kunde ta bort allt, ta bort all smärta, tårka allas tårar. Jag önskar...