carroskamp.blogg.se

Tröttheten börjar verkligen att ta över. Den kommer som en tung, mörk dimma som inte ser ut att lätta. Den är tung, väldigt tung. Det känns som om jag bär på ett berg, axlarna känns tyngre och tyngre. Jag ser knappt längre, dimman blir bara tätare och tätare, den vill inte lätta. Jag blundar, andas lugnt och försiktigt, jag tittar, men ser ingenting. Det är tungt att bära på allt, det är det tyngsta som jag någonsin har behövt bära på, någonting som ingen kan se, inte jag själv heller. Det syns inte, det bara finns där, den täta dimman som inte vill lätta.