En dimma

Tröttheten börjar verkligen att ta över. Den kommer som en tung, mörk dimma som inte ser ut att lätta. Den är tung, väldigt tung. Det känns som om jag bär på ett berg, axlarna känns tyngre och tyngre. Jag ser knappt längre, dimman blir bara tätare och tätare, den vill inte lätta. Jag blundar, andas lugnt och försiktigt, jag tittar, men ser ingenting. Det är tungt att bära på allt, det är det tyngsta som jag någonsin har behövt bära på, någonting som ingen kan se, inte jag själv heller. Det syns inte, det bara finns där, den täta dimman som inte vill lätta.
1 Johanna ♥:

skriven

Fin blogg :D

Svar: Tack! <3
Carro

2 Robin Sebastian:

skriven

Du är inte ensam. Du känns som en stark person! Heja! :)

Svar: Tack Robin! Det värmer och det känns som om jag har en hel armé bakom mig, det är en enorm trygghet!:)
Carro

Kommentera här: