Hoppet

Idag var det min 16:e gång med strålbehandling, det går framåt i alla fall, börjar snart att kunna se slutet på denna behandling, som jag längtar. Den 15 juli är min sista strålbehandling och jag hoppas innerligt på att det verkligen är den sista, för det är verkligen någonting stort, tufft, kämpigt som kroppen måste genomlida. Det är inte det lättaste att gå igenom, kroppen bryts ner för att sedan byggas upp, men snart är det över. Snart är det över. Hoppas jag.
 
Jag har snart läst klart boken "I kroppen min" av Kristian Gidlund, det har tagit mig ett tag att komma igenom den. Inte för att jag inte vill läsa den. Det tar emot att läsa den för jag känner igen allt, nästan allt. Samma tankargångar och känslor. Den berör mig så otroligt mycket, många tårar har jag fällt när jag har läst boken, ett par sidor i taget. Hans kraft och styrka att lyckas förmedla allt som han går igenom är enormt kraftfull, boken berör, även hans blogg. Det har och är tufft för mig att läsa den, skrämmande många gånger, det kunde ju lika gärna ha varit jag. Tänk om jag skulle få beskedet, "Det finns tyvärr ingenting mer som vi kan göra..." Hur tar man sig igenom det? Hur hanterar man det? Hur hanterar man och försöker att leva vidare när framtiden inte finns? Hur?
 
Hoppet. Hoppet är det sista som lämnar oss, utan hoppet vad har vi då? Inga drömmar? Inga förhoppningar? Ingen framtid? Jag lever på hoppet, tron om att jag kommer att fixa det här. Jag kommer att besegra cancern, jag kommer att gå segrandes ur denna strid, detta krig som pågår i min kropp. Min strid, min kamp, min seger, min framtid. Jag längtar till jag kan se framåt, längre än bara dagar och timmar. Jag längtar till jag kan och vågar se framåt, vågar att drömma om mitt underbara liv med min familj, vänner och hela världen, precis som det är mening att det ska vara, borde vara. Jag har så mycket som jag vill göra, så många drömmar, jag är inte klar, jag vill leva. Jag vill se och uppleva och ge av mig själv till alla i min närhet, jag vill leva och ge.
1 Hanna:

skriven

Jag ska precis börja läsa Kristians bok har jag tänkt.
Mmm han kan verkligen det där med att skriva så att det riktigt känns i hela kroppen.
Han berör verkligen.
Det gör du åxå Carro.
Du är också bra på att formulera dig, att skriva.
Och du tar dig igenom det här!
Du har redan kommit en bra jäkla bit! Kramar

Svar: Jag rekommenderar verkligen den boken, som sagt den berör verkligen!Å tack snälla du, jag hoppas verkligen att jag gör det. jag skriver ju bara från hjärtat, mina tankar, känslor och funderingar.
Ja när man blickar tillbaka så är det en lång resa jag har gjort, men bra bit på vägen, snart kan vi bara blicka framåt. Jag hoppas det, och längtar! <3
Carro

Kommentera här: