Glädje ett måste?!

Glädje. Ett ord som alla runt omkring mig känner. Alla är så otroligt glada, lyckliga och lättade. Det är självklart jag också, verkligen! Men jag har spöken. Det går framåt, men inte tillräckligt. Det tar så lång tid. Återhämtning tar tid. Är allt som det ska då? Bieffekter av behandlingarna?! Frustration och irritation. Det är känslor som jag verkligen känner just nu. Jag börjar känna oro inför nästa magnetröntgen kontroll. Det är ungefär 2 månader kvar till nästa kontroll och jag vill inte börja tänka på det. Men det är nästan oundvikligt. Bakslagen som vi har fått ligger ju kvar och gror och irriterar, skrämmer och får mig att tänka, tänk om...

Jag borde vara lyckligare än alla andra. Jag är lycklig, men samtidigt livrädd! Jag vill leva ut, jag vill få ut så mycket som möjligt av livet. Jag vill inte känna begränsningar eller tänka tankar som "tänk om..." Det går inte bara att släppa allting. Jag önskar att det var så lätt. Jag önskar. Jag vill bara gå vidare. 

Framtiden, jag hoppas att du är vänligare mot mig och att hoppet aldrig försvinner. Jag ser fram emot att möta dig, med kärlek och värme.
1 lule:

skriven

Blir berörd av dina tankar och ord. Tuffa puckar lindrigt sagt. Känner med dig. Det gör jag verkligen. Healing till dig. Det lilla jag kan göra. Bamsekram från mig.

2 Emilia:

skriven

Känner verkligen med dej Caroline!! Kramar av alla de slag till dej från oss alla!<3

3 Nisse:

skriven

Någon sa på TV igår.. Att man kan se livet som en in och ut andning.. Och gissar att Du håller med.. För min del är det helt klart.. Tid finns ju inte.. Men det finns en början, en mitten och ett slut.. Och allt tre tillstånden - eller in och ut andningen.. Behöver inte var något bra o trevliga! Inte ens kärleken är för evigt! En skön tröst, för många av oss! Nisse

Kommentera här: