Jag heter Caroline och är 30 år och mina två stora kärlekar i livet är min älskade son Oliver född -12 och min fästman Johan. Den 16 augusti 2012 är dagen då allting förändrades. Jag fick beskedet att jag har cancer, en hjärntumör. Här får ni följa mitt liv och min kamp mot cancern.
Vaknar upp imorse och tänker efter. Det hände verkligen? Jag leder kampen! Jag fixar detta! Vilken känsla, vilken lycka! Jag kan andas igen, tyngden på mina axlar känns betydligt lättare. Allting känns lättare och hoppet större än någonsin. Vilken känsla! Jag får gåshud på hela kroppen när jag tänker på vad läkaren sa och när vi fick se bilderna på min hjärna. "Det ser bra ut. Behandlingarna har tagit." Jag blir alldeles tårögd. Det är ju det här som jag har väntat på att få höra. Som jag har längtat och sett fram emot denna dag! Å nu har den kommit! Det är en stark känsla. Stark och nästintill obeskrivlig. Magiskt och helt enkelt så jäkla underbart. Jag har jublat, hoppat, gråtit glädjetårar och skrattat.
Ingenting är omöjligt och det har alltid varit mitt motto och det kommer det definitivt fortsätta att vara! Jag kommer aldrig att sluta tro, hoppas eller ge upp och det lönar sig. Jag har fått tillbaka mitt liv. Jag ska och kommer att fortsätta kampen mot cancern. Trots att det var ett underbart besked så vet jag att det är en lång väg kvar tills jag är i mål. Men jag är en bra bit på väg. En bra bit! Jag leder kampen!
1Eva:
skriven
Carro,
Jag har också gråtit glädjetårar blev så lättad och glad när Anette ringde igår. Hörde direkt på henne att det var positivt. Du är den starkast person jag känner. Önskar dej och din underbara grabbar en fin höst.
Kram Eva
skriven
Carro,
Jag har också gråtit glädjetårar blev så lättad och glad när Anette ringde igår. Hörde direkt på henne att det var positivt. Du är den starkast person jag känner. Önskar dej och din underbara grabbar en fin höst.
Kram Eva