Tappar mig själv

Den känslomässiga kampen är värst. Den pågår just nu. Nu. Den är kraftfull. Ångestladdad. Fruktansvärd. KÄNSLOR...Skuldkänslor. Ledsen. Tårar. Besviken. Arg. Dåligt samvete. Trött. Utmattad. Förtvivlad. Rädd. Jag känner inte igen mig själv. Jag är inte den Carro som jag har varit, brukar vara. Jag vet inte vem jag är. Någonstans på vägen mitt i allt har jag glömt bort mig själv. Jag har kämpat och kämpar fortfarande mot cancern. Samtidigt som jag försöker att alltid finnas för min älskade son Oliver och min fina Johan. Jag älskar mina killar över allting annat. Men jag har glömt bort mig själv. Jag har inte tagit hand om mig själv. Jag har kört på och bitit ihop. Bitit ihop. För dig är jag tyvärr "duktig" på. Hur tufft det än här varit i mitt liv så har jag bitit ihop och kört på. Hjälpt alla andra. Funnits där för alla andra. Men nu är det jag som behöver hjälp, värme och kärlek. Jag. Tårarna rinner ner på mina kinder. Det går inte att sluta. Å så här ser det ut just nu. Tårar som inte vill sluta rinna ner  på mina kinder. Det är obeskrivligt tufft och läskigt. Jag har aldrig känt så här tidigare. Aldrig någonsin. Hur gör man?! 

Utan mina grabbar, min familj och mina närmsta vänner skulle jag aldrig klara mig. Jag är så tacksam att jag har er!❤️

Från första stund när jag fick diagnosen cancer fick jag möjligheten att träffa en kurator. Den chansen tog jag. Det kändes som en självklarhet. Det var ett av de viktigaste besluten som jag tog. Att jag tog emot hjälp. Utan henne skulle jag inte veta hur jag skulle hantera allt. Det är en skön känsla att prata med en utomstående som kan sätta ord på saker och ting och samtidigt hjälpa mig att kunna leva vidare. 

Jag har skrivit en lista till mig själv. En "må bra list". Saker som jag ska göra för min egen skull. För mig och ingen annan. En sak i taget. Små steg. Små delmål. Jag ska ta hand om mig själv nu. Klappa mig själv på axeln och försöka att förstå allt som jag har klarat av under nästan två år. Det är okej att ge sig själv beröm. Jag ska bara lära mig själv att ta emot berömmen.❤️
1 birgitta:

skriven

Du berör. Jag gråter med dig. Det är bara att låta det komma.Ut med allt./kram

2 ulrica K:

skriven

Ta hand om dig själv nu och unna dig så mycket du orkar. Kram<3

3 ulrica K:

skriven

Ta hand om dig själv nu och unna dig så mycket du orkar. Kram<3

4 Irre:

skriven

Helt rätt tänkt. Det viktigaste är att älska sig själv först. Sedan är man redo och stark för andra! Lycka till med ditt nya synsätt från och med nu!

5 Kerstin:

skriven

Carro! Du har varit stark länge för din och din familjs skull. Nån gång måste även du "säga ifrån" låt dina tårar rinna och ta hjälp med allt som du behöver. Vi finns om vi kan hjälpa dig/er med något.
Kramar i massor.

6 Anna Eriksson :

skriven

Unna dig massor av det du mår bra av, så mycket du orkar. Var ego, var ledsen närhelst du behöver, för att DU behöver det.
Det är du värd. Kram en bloggläsare

7 Lena:

skriven

Helt rätt! Ta hand om dig, gör saker för din egen skull. Det finns inga rätt eller fel, gå på din känsla. Du vet att vi finns om det är något du/ni behöver. Kram

8 Åsa:

skriven

Heja dej! Känner igen mig så mycket från min krigs-tid. Victor var 2 år och man fokuserar så himla hårt på att orka för familjen. Det är troligen rätt vanligt bland sjuka småbarnsföräldrar... Man vill hålla fast i det normala så hårt att man glömmer att man behöver EXTRA ALLT när det gäller att ta hand om sig. Lite som syrgasmasken i infon när man ska flyga. först ta hand om sig själv för att kunna ta hand om dem man älskar. Bra att du prioriterar om lite, kämpa på! Du är helt fantastisk!! Kramar <3

9 Anna:

skriven

<3 Massa kramar o kärlek till dej <3 du har varit o e fortfarande så tapper o stark o måste så klart få fokusera på att hitta tillbaka till o hela dig själv <3 jag gick igenom en skilsmässa, o fann bland annat stor tröst i musik , låttexter, hade en depp-låt o en pepp-låt of the day :) låter inte mycket, men d hjälpte mig....kram

10 Maria Larsson:

skriven

Helt naturlig reaktion, bara det att ha varit svårt sjuk är en helt övermäktig situation och sedan att ha en liten son att vara mamma till och ta hand om samtidigt är något som endast en fruktansvärt stark människa klarar av.
Nu har Du all rätt att bara tänka på dig själv, fråga om hjälp, ta emot hjälp och att vara EGO.
Du måste måste måste ta hand om dig själv och fanimej inte be om ursäkt för det! Det oliver förtjänar och behöver mest är en mamma som mår bra! Och till välmåendet kommer du att nå om du tillåter dig det.

Jag hejar på dig och tänker på dig, allt kommer att gå vägen!
Kramar

Kommentera här: